Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Sov oroligt, vaknade med huvudvärk. Tog bilen till karolinska sjukhuset, lite nervös men okej, dock huvudvärk. Jag var förberedd på vad som komma skulle, anade ju ganska väl vad som skulle ske och jag hade så rätt.

Min läkare är underbar och har alltid stöttat mig och förstått mig i mina beslut och mina tankar, jag litar på henne, jag har en av Sveriges bästa, det vet jag. Jag har tur som fått henne, jag är tacksam för det.
Hon berättade tydligt och rakt på sak att de hittat BRC2 på dna analysen av min mormor. Den mutationen har bröstcancer, äggstockcancer, förhöjd risk för bukspottkörtel cancer och troligtvis även prostatacancer, men prostatacancer kan jag ju iaf inte få. Min läkare log åt mig och sa att hon gillade min positiva inställning. Hon är bra min läkare. Hon gör mig lugn.
Remissen till labbet var redan skriven men hon frågade ändå om jag ville veta. Jag måste ju veta, sa jag och hon höll med.

Min mormor och min mamma dog bägge unga av en väldigt aggressiv cancer form, nu kan de spåra om jag har samma mutation och har jag det så kan de med 98% säkerhet säga att jag kommer få samma cancer och att jag förmodligen får den som ung. Min mamma var exakt lika gammal som jag är nu när hon blev sjuk första gången och sen tog det 6 veckor för henne att dö efter det sett att det hade spritt sig.

Mitt släktträd har hela tiden visat att det förmodligen är precis så som det är men nu kan de bevisa och denna dna analys förklarar och bevisar en hel del.

Vi pratade lite om hur jag känner och resonerar och hon tycker jag resonerar bra och rätt, hon förstår mina tankar och tycker jag är klok.

Sen efter vårat samtal va det raka spåret till labbet, remiss och allt var förberett och klart. Det var bara att tuta och köra, inte tänka utan bara gå till labbet och där tog de två låååånga rör blod och sen va det klart.
Nu är det bara vänta, ca 6-8 veckor sen vet jag. Om jag är bärare av BRC2 så blir det operation så fort som möjligt, min läkare slänger in mina papper mm. på stört. Det kommer bli magnetröntgen och massa andra läkarebesök, kirurgsamtal, psykologiska samtal och läkarna kommer ha konferenser om mig, och om jag har BRC2 genen så kommer mitt ärende skyndas på, så senast till våren blir det operation av mina bröst i så fall. Ca 6 månader får jag kanske vänta alltså.

Tankarna snurrade men det kändes ändå bra, nu var provet gjort och nu var det bara att vänta och se. Jag kände mig lugn men ensam och tom på nåt sätt.
Ringde pappa och några vänner innan jag satte mig i bilen för att åka hem.

När jag skulle svänga vänster så va sikten lite skymd så jag åkte in en bit för att se bättre då kom en bil och självklart tyckte jag stod i vägen och tvingade mig att snabbt backa, men självklart står då en bil i rumpan på mig som jag då backar i. inget hände på hans bil och ingen kom till skada men min nya fina bil fick ordentliga repor.
Tid bokad i morgon kl 10.00 på Bilia. Vagnsskadegarantin kommer att gälla, dock självrisk på  4500:-.

Trött, tom och helt blank. Känner inget, vet inget, tänker mer på bilen och pengarna. Men det är väl det jag orkar ta in just nu.

Men självklart kommer tankarna om operationen också, vad jag ska göra, hur jag kommer se ut, hur ont det kommer göra och allt det praktiska.
Jag vet att mina bröst inte kommer bli så fina som de är nu, de har de redan sagt. Men de ska göra så gott de kan. Men de säger att jag måste förbereda mig på att jag inte kommer få alls så fina bröst som jag har, jag kommer bli besviken. Det måste jag förbereda mig på.

Jag vet att det kommer göra jävulskt ont och att jag kommer ligga på sjukhus minst en vecka. Och jag vet att jag kommer vara sjukskriven ca 6 veckor.
Förmodligen kommer jag inte ha någon känsel alls i brösten och om jag har det få blir det bara i skinnet, inte i bröstet. Ärren kommer gå rakt över bröstet och jag kommer förhoppningsvis få behålla bröstvårtan även om den kommer vara ”död”
Detta är vad jag vet. Protesen är vald och allt är förberett.  Nu är det bara provsvaret vi väntar på.

När jag fyller 38 år så vet jag om jag har cancer eller ej.

Jag vet att jag inte kan kräva att folk ska förstå, jag vet det men ändå blir jag besviken.
Ingen såg dokumentären jag bad dem se, det var två avsnitt på 30 min. Ingen såg något av avsnitten. Min pappa och min moster såg iaf avsnitt nr 1.
Hade de sett dokumentären hade de förstått mera, men ingen hade tid att se den.

Många tycker jag ska vara glad som får chansen att slippa dö i cancer, och självklart är jag det, men jag sörjer min kvinnlighet och jag är orolig för min sexuella lust. I Brösten sitter mycket av mina erogena zoner, bröst är en del av sexet och kvinnan.
Jag är orolig för att få fula bröst. Bröst är viktiga, mina bröst är mina bröst och dom är fina och dom är mina. Jag vill inte bli amputerad, jag vill vara hel, jag vill vara fin och normal.
Hur ska jag kunna ragga med två proteser? Kommer jag kunna ha bikini kommer jag kunna bli nöjd med mina proteser, kommer jag kunna se mig själv i spegeln?

Jag vet att jag ska vara tacksam över livet men just nu så går tankarna inte på livet, livet tar man ju lite förgivet, jag är ju jag, jag kan väl inte dö?!

Om jag bär genen så kan de operera bort min cancer innan den får fäste så då slipper jag cellgifter osv. jag slipper bli sjuk. Det känns enormt bra, jag behöver inte tappa håret osv. Det är ”bara” brösten som försvinner. Senare i livet tar de äggstockarna osv. men dom får jag ha kvar så länge banlängtan finns.
Men jag sörjer redan att jag aldrig kommer få känna hur det känns att amma, att få ha mitt barn nära och att få känna brösten svullna under graviditeten. Många säger att det inte är så speciellt och att många inte kan amma, men jag kommer inte ens få chansen att prova, jag kommer aldrig få veta.
Kvinnlig sexualitet är ju alltid lite tabu men jag tycker brösten är viktiga i sexet, det är ju inte så att jag kan börja ha en ny erogen zon, min erogena zon är bl.a. brösten och jag är rädd att jag tappar lusten, tänk om jag tappar min kåthet? Tänk om killar inte kan bli kåta på mig.

Tänk om ärren skrämmer dom, tänk om de blir äcklade.
Jag kanske låter ytlig men detta är mina tankar och jag är övertygad om att många tänker som jag gör. Det är mina bröst, mina, mina bröst.

Försöker ta en dag i taget, försöker vänta på svaret innan jag målar fan på väggen, jag försöker, Ibland går det bra, ibland vill jag bara spy.

Provet är lämnat, om 6 veckor ca vet jag. Vågar jag veta, vill jag veta. En del av mig vill bara höra svaret och lägga mig på operationsbordet på en gång, sen är det ju klart. Orkar inte mer ovisshet och oro, tvivel och beslut. Lika bra att ta steget. Jag har cancer och jag ska operaras.

Har jag inte genen så görs en ny risk analys den kommer ju vara betydligt mindre såklart men jag kommer alltid ha lite högre risk en ni andra. 1 av 9 får bröstcancer och jag kommer i bästa fall ha en liten högre risk än så. Men i värsta fall så bär jag redan på den - cancern.
De har ju alltid sagt att jag är som en tickande bomb och kanske är det just så det är.
Men jag måste vänta på svaret först, jag vet ju inget förrän svaret kommer.
Allt jag vet nu är vad läkarna alltid trott, att jag bär på genen, men nu ska de alltså ev. kunna bevisa det. Betydligt enklare att besluta en operation med bevis, jag är tacksam för forskningen och tacksam att jag kanske kommer slippa gå igenom det som min mamma fick gå igenom i så ung år, jag är tacksam att jag har en så grymt bra läkare, Britta Arver men jag är rädd och jag känner mig ensam.

Ärligt talat så skulle jag vilja ha sex i massor nu, så där galet mycket sex så kroppen släpper allt, så att jag inte kan tänka och inte känna bara tok knulla tills jag somnar.
Jag önskar jag hade någon hemma hos mig som kunde hålla om mig och trösta mig och ha sex med mig tills alla känslor släppte.
Men nu är det som det är och jag får klara av detta själv, utan man och utan ömhet, sex och närhet.

Självklart pratar jag i telefonen med mina vänner, de försöker pigga upp och förstå och trösta på sina sätt, men det finns inte så mycket att säga, det är ju bara att vänta på provsvaren. Bara vänta……

Sinnesro