Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

I förrgår skulle jag hem till en vän och fika. Hon är mammaledig med sitt andra barn så jag anpassade dag och tid efter hennes behov.
Hon har mått psykiskt dåligt så länge jag känt henne ca 10 år och vi har pratat mycket om det i alla år som gått. Jag har försökt på alla sätt, tro mig. Alla tips och råd man kan ge har jag gett i alla år som gått. Jag har erbjudit mig mitt hem, skjuts till sjukhus, tips om terapi, olika möten så som acoa, al-anon osv. Erbjudit mig att följa med henne på kurser i meditation, yoga, och anda träningar. Men hon har inte tagit emot något av allt jag sagt eller erbjudit. Men vi har pratat och pratat, tröstat och gråtit ihop i många år. Sedan hon fått barn har vi tappat kontakten lite, då hon dels mått sämre och dels inte haft tid. Vi har setts ibland och hon sa ofta att hon mådde så dåligt att hon ej kunde ta hand om sitt barn och hon kände hur barnet led av hennes psykiska hälsa, jag stöttade henne och försökte ge henne stöd och hjälp.

Men istället för att ta tag i sin hälsa så skaffade de sig ett barn till. Men hon mår fortfarande dåligt och lider av ångest, panik och gråter floder. Nu har det varit såhär i så många år att alla är frustrerade, hon gör ingenting åt saken, försöker inte ens, utan bara beklagar sig år efter år.
Nu sitter hon i en villa med man och två barn, bil, körkort, mor och farföräldrar, men känner sig så ensam och deprimerad. Så jag åkte dit för att fika och prata.

Jag hade varit och köpt lite finare te som present till henne eftersom hon behöver pyssla om sig själv lite.
När jag kom stod dörren öppen men ingen var där, så jag gick in och ropade hallå, men ingen kom och mötte mig i hallen. Hon stod kvar i köket och matade sin dotter som satt i barnstolen och jollrade så sött.
Jag klev in och sa hej. Hon kom fortfarande inte fram, jag berättade om presenten jag köpt och hon tackade, men kom fortfarande inte fram, jag började bli lite irriterad, kände mig inte ett dugg välkommen, men gick fram till henne och bokstavligen tog en kram av henne. Sen ställde jag presenten på diskbänken.

Vi började prata om allt som har hänt sedan sist vi sågs och jag hjälpte henne mata hennes lilla söta baby.
Hon mådde precis som vanligt jättedåligt och grät och hade ångest och allt var så jobbigt och svårt. Hon frågade mig åter igen hur jag fick tag i min terapeut och jag berättade åter igen att det faktiskt bara var så enkelt som att ringa ett samtal till min vårdcentral och OM det inte har någon på just den vårdcentralen hon har närmast så kan hon gå till en annan i närheten, själv pendlar jag mellan tre olika vårdcentraler beroende på vad jag söker för. Detta har jag berättat för henne ett antal gånger de senaste två åren. Men hon har fortfarande inte ringt, men gnäller fortfarande på att hon mår dåligt och att hon skulle behöva få hjälp.
Jag tröstade henne och gav henne råd samtidigt som jag tog hand om hennes dotter som jollrade på min axel.
Efter ett tag kom hennes man hem för att luncha så vi satte oss alla tre och pratade och fikade.  Jag frågade om de hade kontakt med några andra och de svarade att de inte hade kontakt med någon  av de andra som vi umgicks med förut för hon mådde så dåligt och orkade inte umgås med folk. Så hon har tappat kontakten med nästan alla och de kan inte bjuda över folk för deras barn måste sova på kvällarna. Jag fattade inte riktigt vad de menade då alla mina vänner har barn och de har alltid massa parmiddagar och roligheter för sig. Men jag sa inte så mycket. Hon förklarade hur dåligt hon mådde och hur jobbigt allt var så jag sa att hon måste börja ta hand om sig själv, hon kan inte ha det så här längre. Då blev hon rasande och skrek att hon kände sig påhoppad, jag sa fort att det absolut inte va min mening men hon mår ju inge bra och hon kan ju inte ha det så här, hon måste ju försöka förändra situationen.
Men hon fortsatte skrika att hon har två barn att ta hand om så det går inte. Hon ska städa, laga mat och ta hand om två barn osv. När jag sa att alla mina vänner har ju barn det har inte hindrat oss från att umgås så skriker hon att de kanske är superföräldrar men att hon mår dåligt. Ja sa jag men om du mår dåligt så måste du ju ta hand om dig själv vännen, sa jag och då blev hon helt galen och skrek att detta var anledningen till att de inte orkade umgås med folk som inte har barn för vi fattar ju fan ingenting och sen sprang hon in i sovrummet och smällde igen dörren och låste in sig.
Där satt jag i hennes vardagsrum, jag var så arg. Tankarna snurrade, vad fan gör jag nu hon har låst in sig i sovrummet!

Bara för att jag inte har barn så är jag inte dum i huvudet, jag fattar väl att det är mycket att stå i med två barn, men mår man psykiskt dåligt och inte orkar nåt så måste man väl ändå söka hjälp, om inte annat för barnens skull?!
Och kan man inte ta hand om ett barn kanske man inte ska skaffa ett till, eller?
Hon har ju fan mått piss i snart 10 år och gör ingenting åt saken mer än gnäller och nu har hon två barn som behöver henne men då kan hon inte söka hjälp för hon har två barn och de kan inte träffa folk för de har två barn och hon har inte sovit en hel natt på tre år för hon har två barn osv osv. Hon var helt jävla hysterisk och hon skyller allt på barnen och att jag inte fattar nåt för att jag inte har barn.

Sen kom hennes man ut ur sovrummet och förklarade för mig att jag inte har barn! Herre gud det vet jag väl. Sen förklarade han hur mycket det är med två barn.
Jag bara glodde på honom sen sa jag , snälla rara jag är fan inte dum i huvudet bara för att jag inte har barn, men din fru mår ju piss och ber mig om hjälp, vad fan ska jag säga? Ni kan ju inte ha det så här, eller hur?! Men det är ju bara jobbigt med barn så…ja vad säger man sa jag och sen tog jag på mig skorna och tänkte gå då hörde jag henne skrika från sovrummet att hon inte hade sagt åt mig att jag måste åka hem men att hon har ett barn att söva!!
Jag tog mitt pick och pack och sa att jag ville gå och att hon måste nog lunga ner dig en smula och sen gick jag bara.

Det var så skönt att stå upp för mig själv och bara gå. Jag har försökt så gott jag kunnat att hjälpa henne i alla år, men hon var bara otrevlig och rent av elak mot mig så nu ger jag upp. Hon kan sitta där och tycka synd om sig själv och vara ensam. Det är ju hon som inte kan ses och vill ses och det är hon som har skaffat två barn och vägrar söka eller ta emot hjälp.
Jag har erbjudit mig att resa bort en helg med henne så hon får ladda batterierna och jag gett henne telefon nummer till terapeuter och massa annat, jag har gett henne boktips och jag har kommit med miljoner förslag och hon har inte provat ett enda.

Hon har en bra man, ett fint hus, två underbara barn, de har bägge körkort och bil, de har massvis med barnvakter och stor familj, och de kan lätt åka iväg hem till folk eftersom de bägge har körkort, men de kan inte göra något för att må bättre för de har två barn att ta hand om. De är tydligen de enda som har två barn i hela världen?!
Jag blir så trött och jag blev så arg. Hon bara gapade och skrek att jag inte förstår ett skit bara för att jag inte har barn. Men jag förstår mycket väl och ansvaret ligger på henne hur hennes familj ska må. Mår inte hon bra kommer inte hennes barn göra det heller och barnen klarar sig utan henne en helg så hon kan ladda batterierna eller 45 min i veckan så hon kan gå i samtal.  Men istället sitter hon hemma och gråter och tycker synd om sig själv.

Jag har många vänner som har barn och de hinner både blogga, vara på facebook, vara med vänner, träna och vara super bra och underbara föräldrar till sina barn.
Är det några barn som mår bra så är det dom som har föräldrar som fortfarande lever och har ett liv. Mina vänner är underbara föräldrar och förebilder och de skulle aldrig någonsin kasta i mitt ansikte att jag skulle vara sämre eller dummare för att jag inte har barn.
Mina vänner behandlar inte mig såhär, därför är hon inte längre min vän!

Sinnesro