Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Nu blöder ögonen, trött som bara den.
I morgon ledig dag och jag ska sova och fixa hemma, tvättstuga, städa, bädda rent och sen fira min vän som fyller 27år. Men innan tvättstugan ska jag sova och det ska bli så skönt att sova för nu är jag så satans trött.
Börjat 6.30 i 3 dagar nu så väckarklockan har ringt kl 5 på morgonen och det är tufft för mig. Trött.

Har haft rätt fullt upp sista dagarna, i förrgår tränade jag ju dubbelpass på kvällen och igår träffade jag en kompis, hon är super go men så uppstressad att jag blev helt slut av att vara med henne i tre timmar.
Hon pratar i 180 och jag hinner inte prata till punkt, samtalens ämnena byts fort och hela intrycket är bara stress. Vi pratade alvarliga ämnen och jag önskar att hon inte var så stressad, samtalen blir bättre när hon/vi tar oss tid att lyssna och prata. Hon har mycket med jobbet och dessutom blivit sambo och bonus mamma så hon har mycket i huvudet och mycket att stå i.

Hon försöker peppa mig men pratar emot sig själv.  Jag satt och beklagade mig lite över att ingen har tid med mig då nästan alla mina vänner har familjer. Hon tyckte att vi kunde umgås mera, men sekunden efter lät hon mer som hela våran träff var en ansträngning eftersom hon var så trött och inte hade sovit ordentligt på länge och att hon var så stressad och hade så mycket att göra, så mycket hon inte hunnit med och så mycket som ligger och väntar på henne osv. Jag kände mig nästan bara till besvär så efter tre timmar skildes vi åt.
Precis det jag berättade för henne var så jobbigt för mig, gjorde hon mot mig. Tror inte hon var medveten om det, men det är just det här jag menade.
Folk har inte tid och jag känner mig som en börda, ett måste, som om det är en välgörenhet att vara med mig en dag.

Jag önskar att jag kunde rymma med R (eller någon annan som kan ge mig det R gav mig). Jag vill ha ett eget liv utan att vara beroende av massa andra.  Jag orkar inte vara någons börda. Jag vill vara med den jag älskar och sen är mina vänner en extra grej. Inte som nu då mina vänner blir för stor del i mitt liv och jag känner mig som en böld i arslet.
Jag vill rymma med R, försvinna från allt och alla en stund. Orkar inte med alla.

När man är yngre är vänner allt, men när man varit med sina vänner i snart 38 år så börjar man tröttna på att fika och chilla och framför allt så är jag trött på att känna mig som ett måste, som en börda.

Ska bli skönt att slappa och fixa hemma i morgon och sen jobba natt hela helgen. Skönt att bara vara och inte ”belasta” alla. Det är kanske inte så det är, men det är så det känns ibland.

Idag ska jag fira min bästa vän som fyller år efter jobbet och gosa massor med hennes underbara barn, sen hem och sova.

Sinnesro