Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Så var sommaren nog äntligen här. Känns riktigt bra på många sätt.
Solen värmer, och jag är på bra humör. Såren börjar läka i hjärtat efter R men saknaden och längtan finns kvar. Skickade ett meddelande till honom idag via facebook, men tror inte han kommer åt att läsa det. Men jag skrev iaf att jag tänker på honom och att jag hoppas på att få höra ifrån honom snart igen och att han vet vart jag finns. Mer kan jag inte göra.

Jag mår fortfarande bra, även om jag är lite mera otålig idag än igår. Vet inte varför jag känner mig så otålig igen, kanske för att jag inte vet när jag får träffa Jo igen, eller kanske är det för att R inte synts till på över 3 veckor nu. Eller kanske har jag bara en lite sämre dag.

Träffade Jo igår och hade massa underbart sex.  Han är rolig att vara med och vi har kul ihop, vi är inte kära i varandra och vi har inte satt in oss i något fack, typ flickvän, pojkvän, utan vi bara är.
Jag sa till honom igår att jag tyckte det kändes bra och att jag kände mig fri och tillfreds och för första gången i mitt liv kan jag njuta av riktigt bra sex utan att vara tok kär och drömma mig in i fantasier om bröllop, barn och hus, utan jag bara är i nuet och njuter av det vi har. Han sa att han tyckte det va bra och att det är precis såhär vi ska ha det.   Men sen fick jag ändå lite dåligt samvete och rädd att jag lät kall. Men jag tycker om honom jättemycket och trivs med honom, men jag är inte kär och han är inte kär i mig heller så varför ska jag få dåligt samvete för?

Vi hade en bra kväll. Först fotograferade han massa och jag modellade, sen hade vi tokmycket sex. Det var grymt skönt och han fick släppa loss några av hans fantasier, jag vet vart jag har min gräns och inom den gränsen får han släppa loss som han vill.
Dessvärre hade han glömt sin medicin både allergi medicinen och ångestmedicinen samt att hans brorsa fyllde år, så det blev bara 4 timmar tillsammans igår. Men det var okej, det va kul och mysigt så länge det varade men  vi skulle försöka ses snart igen.

Skickade ett sms till honom innan jag somnade och det smset fick jag aldrig svar på och kanske är det  som gör att jag är lite nojig idag, jag vet inte. Jag är inte kär och jag vill inte bli kär i honom, jag vet att han kommer höra av sig och jag vet att vi kommer ses igen, så varför bryr jag mig? Kanske är det bara min pms som börjat spöka igen, för jag har absolut inget att oroa mig för och jag mår verkligen bra just nu.
Ser att han varit inne på facebook, skrivit massa konstiga elaka ord igen, så han har väl en dålig dag, men han har inte skrivit till mig. Jag borde inte bry mig, men idag bryr jag mig ändå på nåt sätt. Fan! Jag vill inte bry mig och jag vill verkligen inte sitta och vänta på att han ska höra av sig eller nåt. Jag vill inte hamna i den situationen, vi är bra vänner som har kul, inget mer och inget mindre.
Måste vara min pms bara.  Lugn och fin nu, jag får inte bli upprörd och orolig…

Jag mår så bra av att ha sex, sex är nyttigt och härligt, jag älskar att ha sex med någon jag trivs med, vi har det ju bra som vi har det, inga krav, inga problem, skönt och bra, enkelt, ärligt och rakt. Han är bra i sängen och jag tror vi kan ha massa skönt och kul. Jag mår riktigt bra ju, varför ska jag då börja noja mig och grubbla på saker jag inte bör grubbla på? Varför gör skallen så här med mig?
Jag är inte svartsjuk, jag är inte rädd att han inte vill ha med mig att göra, jag är inte orolig att han ska försvinna, jag är inte kär och jag vill inte ha honom som en pojkvän, han är inte redo för det och jag skulle aldrig orka leva hans liv. Vi har det bra som det är och jag är nöjd, men varför denna oro i magen?

Rädd för att bli lämnad, rädd för att bli sviken, övergiven. Ångesten kommer över mig, den gör mig förvirrad och orolig, kan inte kontrollera känslan, den liksom sprider sig med blodet, runt, runt i ådrorna. Min hjärna säger stop men ångesten sprider sig i ådrorna iaf, jag kan inte tänka klart. Alla känslor blandas ihop i en gröt, saknad, rädsla, R, Jo, allt är som en gröt och jag får svårt att andas. Vill tillbaka till den bra känslan, vill tillbaka till mitt starka jag.
Varför gör min kropp såhär?

Ska till terapeuten i morn, bra, skönt. Vet att Jo inte lämnat mig, vet vart jag har honom och jag vet vad jag vill och att jag älskar R. Behöver inte vara rädd. Men bland tar min kropp över min hjärna, känslorna smittas av ångest och den sprids som en löpeld genom mina ådror.
Jag måste vinna kampen över ångesten och rädslan.
Jag är inte rädd för att Jo ska lämna mig, jag vet att jag klarar mig, jag är inte rädd, utan det är det lilla tjejen i mig som är rädd för allt hon redan varit med om, jag upplever gamla känslor. Men även om jag vet detta så får jag ibland inte grepp om min ångest. 

Idag var det alltså dags för en ny ångestattack….

Sinnesro