Trist
J och jag hinner inte ses innan han åker. Han messade mig igår och sa att han är sjuk men att han snart är hemma igen och att vi får ses då. Messet var ganska gulligt och jag tror att han är ärlig. Men man vet ju aldrig. Men jag kan ju inte vänta på någon som inte sagt att han vill att jag ska vänta, så nu vet jag inte vad jag ska göra.
Även om jag förstår J att han inte kan och har tid att ses innan han åker så blir man ju lite besviken. Ville ju träffa honom igen och se om det skedde något, men kanske är det en av anledningarna att han vill att vi ska vänta med att ses. Kan ju blir tufft att åka om vi precis inlett något.
Hm, vet inte om killar tänker så, men kanske. Kanske kände han som jag att detta var rätt mysigt och trevlig och att han inte ville få känslor innan han ska åka. Men jag vet inte om jag kan vänta, faller tillbaka på R så fort jag inte har kontakt med någon annan.
L hör av sig lite varje dag och idag var han hos sin terapeut, så det går bra för honom och han kämpar på. Börjar bli sugen på att träffa honom, speciellt nu när J åker. Men risken är ju att jag blir kär och är han bra att bli kär i? Vågar jag riskera det. Kanske ska vi börja prata i telefonen och se hur han tänker på framtiden och ha lite djupa samtal innan jag bestämmer mig. Det är mycket jag tycker om hos honom. Han är fin på väldigt många sätt. Men vågar jag lita på en fd missbrukare igen?
Känner att jag verkligen kommit igång nu, jag vill ha mer , mer, mer. Känner mig helt galen, vill smida medans järnet är varmt och nu vill jag dejta. Jag vill ha sex och massa hångel. Jag blir tokig av ensamheten snart.
Jag har verkligen fått mersmak efter J.
R har inte hört av sig och inte ett spår av honom på internet och hans kärring har inte skrivit något på facebook sedan innan jul, så jag vet ingenting. Kanske är det lika bra, men jag saknar honom än.
Han hade allt jag vill att en man ska ha. Han var det finaste jag mött och jag kan fan inte glömma honom. Suck.
Att jag haft en ny man i min säng och haft sex med någon efter R har hjälpt mig jättemycket. Det var ett stort steg men det känns enormt bra och jag känner mig starkare än på länge. Trodde inte att den medicinen skulle vara så bra, men det var den. Vad som än händer mellan J och mig så hjälpte han mig komma en bit bort från R.
Chattat med J på facebook nu i 30 min. han var och hämta passet idag, han fick skjuts av en kompis, men han fick ta tåget hem, jag sa att han skulle varit med mig iaf och han skrattade och sa att han skulle nog det kanske.
Han sa att han kommer hem till sommaren juni, juli vi får se. Sen pratade vi lite om att jag tycker han var en fin och bra kille och att hans förflutna tillhör hans förflutna, han sa att man måste ta ansvar för det man gjort och att han nu försöker med det. Han har ju faktiskt avtjänat sitt straff tycker jag och att alla är värda en andra chans, han höll med mig osv. Vi pratade ca 30 min sen skulle han gå och sova lite men han kanske skulle titta in lite senare sa han med en ;o) och han avslutade med en kram och ett !
Helt okej chatt, inte as romantisk men jag känner mig inte dumpad eller dissad, så jag är nöjd.
Vi får se vad som sker. Dessvärre går det inte att spara chatt konversationen som vi hade på facebook, så jag mitt kontroll freak fick lite panik. Men börjar väl efter miljoner försök att acceptera att jag helt enkelt inte kan spara våran konversation.
Får börja var inloggat på facebook chatten lite mera nu, kanske kan vi hålla kontakten under de 6 månader han blir borta. Tror jag är lite småkär trots allt, han va mysig att ha bredvid sig. Saknar honom.
Hur kan man ha sån maximal otur ? För att komma över mannen jag älskar som valde spriten före mig så ger jag mig ut i singelträsket.
Första killen efter R som jag strulade med på krogen skulle till thailand och resa jorden runt i 3 månader, sen ser jag på facebook att, om det nu är rätt jag hittade, så är han förlovad.
Sen flirtar jag med en kille på nätet som 4 dagar innan dejten försvinner utan ett ljud.
Nästa flirt tar ett återfall på heroin dagen innan våran första dejt.
Sen träffar jag en nykter och drogfri underbar vacker man som suttit inne för mord och nu ska ut och resa i 6 månader! Vad är oddsen???
Men just det vad var det alla sa, det är BARA att skaffa sig en ny och rycka upp sig och gå vidare, mister man än står det tusen åter och det blir inte bättre än vad man gör det osv!!!!
Singellivet suger och jag vill inte vara ensam mera. Först tar det en evighet att hitta en man sen så är det omöjligt att behålla dom.
Antar att allt har en mening, men varför är meningen alltid så att jag blir ensam lämnad kvar?
På måndag ska jag till min terapeut, ska bli skönt att träffa henne igen.
Behöver ventilera med någon som lyssnar och dessvärre lyssnar inte mina vänner så bra. Att j suttit på kåken berättar jag inte för alla precis, och sen är det så att när jag är deppig är jag jobbig att lyssna på så då orkar ingen lyssna och när jag mår bra och vill prata om någon kille så är det inte heller någon som vill lyssna för ”killsnack” är inte heller kul tydligen. Så jag vet inte när jag är värd att lyssnas på, suck.
Så trött på folk omkring mig. Sen är det ju så att nästan alla mina vänner har fullt upp med sitt nu, fyra stycken är gravida eller håller på att bli, två har förlovat sig på nyår och två har gift sig och en har precis friat, så, klart jag är glad för deras skull, men jag har inte så mycket att komma med….
Men jag är glad och stolt över min dejt, vill berätta allt om och om igen, men ingen vill lyssna, jo en och annan lyssnar väl ibland men långt ifrån vad jag brukar lyssna på folk. Kanske är det mig det är fel på, men det känns inte som om så många är intresserade av mig och mitt. Känner mig ensam.
Sinnesro.
