Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Så var bråket igång, men tror vi blivit sams nu, jag och min bror.
Min bror ringde, eftersom jag ringde honom för någon dag sedan.
Först pratade vi på om allt och inget men sen när han bärjade slänga skit på mina vänner så sa jag ifrån och då var bråket igång.

Min bror har jobbat åt min bästa kompis kille och det företaget har nu gått i kk och min bror fick inte sista betalningen. Så nu säger han att han blivit blåst på 50.000 kr. Jag sa först att jag inte ville ha med deras konflikt att göra men att företaget gått i kk och då blir du ju så, det är ju ingen som fått betalt, inte min väns kille som var delägare i bolaget heller, men min bror blev rasade och sa att jag tagit parti och  undrade hur jag kunde vara med någon som lurat min bror på 50.000kr. Jag blev skitsur, för jag har verkligen inte tagit parti, men mina vänner umgås jag med varje vecka, min bror träffar jag ju aldrig så jag måste väl ändå få vara med mina vänner och få umgås med vem jag vill, jag kan ju inte sitta ensam hela tiden för att dom två har en konflikt. Men bråket fortsatte och han var så arg för jag tog parti och att han hade fått en anmärkning pga att han inte fått pengarna i tid, när jag drog upp att egna företag är med om sånt varje dag och att han har väl en buffert tog det hur i helvette.
Jag har ingenting med den konflikten at göra och jag sa det flera gånger att jag inte vill veta, jag lägger mig inte i deras konflikt.
Han blev vansinnig och vi bråkade på om det där, och sen frågar han hur jag mår och hur det går för mig med allt och då frågade jag om han verkligen ville veta och sen började vi bråka om det.
Jag försökte flera gånger avblåsa allt eftersom jag satt på jobbet och inte kunde prata. Jag bad honom lägga ner, men bråket fortsatte.

Jag drog inte upp hans fru för hon är egentligen orsaken till alla bråk men det kommer han aldrig att erkänna så det var ingen mening med att dra upp det.
Jag förklarade att jag inte pratat med honom om mina problem eftersom han bad mig att inte ringa honom om mitt skitliv. Jag respekterade det och har därför inte belastat honom med mitt skitliv. Han blev ju inte glad av att höra det utan blev ännu argare och sa att han har väntat på att detta skulle komma och undrade varför jag inte sagt nåt på så länge. Jag sa att vad skulle jag säga, jag har respekterat hans val och om han varit så nyfiken på varför jag inte ringer lika mycket och varför jag inte berättat hur det gått med allt, så varför har han inte frågat? Han lät ledsen och arg och jag tror att han förstod, även om han försökte att lägga allt på mig.  Ingen har ju frågat mig på snart 1 år hur jag mår, om jag är singel eller ej eller om jag träffar någon, hur det gått med R eller nåt, ingen har nämnt mig och mitt liv utan bara kallpratat runt om ämnet.
Han började nu fråga mig om allt han borde frågat under året som gått och jag ville inte prata om det av flera själ, dels satt jag på jobbet och sen känns det inte så kul att han frågade nu mitt i ett gräl och jag ska då öppna mig om mig och alla mina problem och känslor.
Men efter jag börjat säga lite och han insett att jag faktiskt gått i terapi i ca 2 år och att jag går på möten och att jag trots det mått så pass dåligt att det inte kunnat hjälpa mig på dessa år så började han tänka om lite och försökte prata med mig som en vän. Men jag var fortfarande besviken och arg och hade ingen lust att öppna mig hur mycket som helst, men jag sa att jag mått oerhört dåligt och att jag har det tufft, han sa att jag snart kommer se ljuset i tunneln och han  försökte trösta mig och säga att jag kanske måste hitta ett sett att trivas med min ensamhet även om jag självklart inte ska ge upp hoppet att träffa någon.
Jag förstår min bror och jag hörde att han hade dåligt samvete. Men jag har ingen lust att vika mig.
Jag har bad om tröst och hjälp av han och hans fru i april förra året och de vände mig ryggen, sen har de inte nämnt mig eller mitt mående.
De har vetat att jag mått dåligt och går i terapi de har vetat att jag är ledsen och de har valt att undvika mig och sen undrar de varför jag inte hör av mig till dom.
Ex undrade dom varför jag inte ringde när jag kom hem från Tunisien i maj, men jag har aldrig ringt och berättat att jag kommit hem förut när jag varit ute och rest och jag skickade ju en hälsning därifrån så om de nu ville veta hur jag haft de kunde ju dom ringa mig.
Jag har skickat mail till dom varje månad när jag lämnat in lottot, och aldrig har de svarat. Ingen har ringt och hört hur jag mår sedan jag bad om hjälp och var förkrossad och grät floder.  
Om de var så oroliga över mig, varför har de då inte ringt?  Efter ett tag tror jag att min bror förstod mig lite iaf, för han blev lugn, snäll och brydde sig.  Han sa flera gånger att han älskade mig och jag sa jag älskade honom med.
Sen efter ett  samtal på 1 ½ timme så bröst det och jag fick då ett sms att samtalet bröst och att vi får prata en annan gång och  sen en lång puuussssss.
Jag svarade att jag älskade honom och att jag alltid gjort det men att jag har mått piss och inte orkat bråka  och prata om det när det varit som det varit. Vill inte oroa honom eller bråka när det varit så mycket med allt men att jag nu är på bättringsvägen. Sen avslutade jag med att han ska vara rädd om sig och att jag älskar honom.
Fick till svar:  ”Asså jag älskar ju dig med syrran….. ? ”Då svarade jag bara med” Bra J”

Jag antar att vi är vänner nu men det känns inte bra. Anledningen att vi bråkar är så mycket hans fru.
Hon får honom att säga och göra saker som ingen tror är han. Jag vet att hon står bakom mycket av hans beteende och när de inte vill vara med mig utan aldrig vill , kan eller har tid att ses och sen förväntar sig att jag ska må bra och finnas där när de passar dom så blir jag besviken.
Jag har gjort så mycket för dom under alla år, jag har hjälpt dom genom missbruk, behandlingar, ekonomiska problem, barnvakt, mat, lyssnat och stöttat i otroheter och allt. Men när jag är ledsen och ensam så trycker dom att jag ska söka hjälp och sen är det bra med det.
Det kommer aldrig bli som förr igen. Jag vill inte. Jag älskar min bror men det är ett givande och tagande. Hans fru är en stor egoist och skiter i alla, nu börjar min bror bli lika dan efter alla år och jag tänker inte acceptera att de kör över mig igen.
Jag vill ha lite mera tillbaka.

Jag älskar min bror men han har inte varit juste. Det är inte mitt fel att vi tappat kontakten, de bad mig sluta ringa om mitt skitliv och jag tog dom på orden. Han tyckte inte jag skulle ha tagit alla ord på allvar, men nu gjorde jag det och om han nu inte menade det han sa så borde väl kanske dom ringa mig?!
Jag känner inte att jag har deras stöd och det är inte dom jag ringer när jag är ledsen och behöver tröst. Det beror på att jag inte känner mig välkommen med mina bekymmer och tårar.
Även om jag vet att min bror älskar mig och även om jag älskar honom så är såren svåra att läka.
Han och hans fru valde att vända mig ryggen när jag mådde som sämst och bad om hjälp, det är fakta.

Sinnesro