Morgon
Tidig fredagsmorgon, trött men mår fortfarande bra. Att J kom in i mitt liv och att R hört av sig igen har gjort livet så mycket roligare att leva. Nu har jag hopp om en framtid igen, även om jag självklart är medveten om att risken för att bli besviken är stor.
J är ju borta minst 6 månader och ska facebook chatten strula som den gjorde igår så kommer våran kontakt blir svår att hålla, men vi får se vad som händer, om han är singel när han kommer hem och jag är singel så tror jag nog att vi kommer ses igen. Men som sagt vet ju inte ens när han kommer hem. Han kanske blir borta jättelänge. Längre än 6 månader.
När det kommer till R så gjorde hans lilla livstecken hela mitt liv enklare att leva, jag kunde tom titta på sporten igår utan att må dåligt och jag kunde känna en längtan av att höra lite av alla den musiken vi lyssnade på tillsammans. Jag har saknat den och det har varit jobbigt att höra många av våra låtar, men nu känner jag mer kraft och mod, det gör inte lika ont längre när jag vet att jag är speciell för honom, att han vill ha kontakt och att förhållandet med den där Kattis inte är så seriöst.
Det känns som en seger att han hörde av sig, jag fick liksom en bekräftelse på att min magkänsla inte varit så fel och att jag vist betyder mycket för honom, han och jag var inte någon dröm, jag har inte fantiserat ihop allt, det var vist äkta. Sen får vi se vad som sker och när, jag får nog räkna med att det dröjer innan han hör av sig igen. Men något är på väg att hända.
Idag efter jobbet ska jag träffa en av mina vänner, hon är en god vän och jag tycker om henne, men jag vet inte om jag ska säga hela sanningen till henne. Vet inte om jag orkar med massa moral kakor men hon brukar aldrig säga ”vad va det jag sa” så kanske kan jag anförtro mig till henne. Jag känner att vill ha någon att prata med och någon att få dela denna glädje med, jag tror att jag ska prata med henne, men kanske gör jag ett misstag. Men jag vill ju så gärna dela min sorg och glädje med mina vänner och jag behöver någon att prata med som har tid, jag har flera vänner jag vet att jag kan lita på men dom har inte alltid tid.
Jag vet inte varför jag alltid har ett så stort behov av att prata med alla om allt. Jag har jättesvårt att hålla käften inför mina vänner, jag vill berätta och älta allt, glada nyheter som sorgliga nyheter, jag vill berätta och dela mina känslor med mina vänner. Men detta har gjort att jag många gånger blivit sårad och sviken. Jag har så svårt att ljuga, de som frågar får ett svar, jag kan bara inte ljuga för mina vänner, inte när det gäller mig själv.
Jag är jättebra på att hålla en hemlighet om någon ger mig ett förtroende och jag håller alltid det jag lovar, jag kan ljuga som en häst galopperar om det krävs för att skydda någon, men när det kommer till mig så kan jag inte hålla mitt egna liv hemligt. Jag vet inte varför, men nu har det ju inte varit så svårt att ljuga eftersom ingen frågat om verken J eller R.
Men som sagt kommer ämnet upp har jag svårt att ljuga eller hålla tyst inför mina vänner. Jag tycker om mina vänner och jag är ärlig mot dom, men många gånger får jag äta upp det och det gör ont.
Jag vill ju dela mina upplevelser och mina känslor med någon och jag har ju bara mina katter och mina vänner. Jag längtar så efter en man i mitt liv, någon jag kan dela mitt liv med så jag ”slipper” mina vänner.
Kanske låter det elakt, men även om jag tycker väldigt mycket om mina vänner så börjar jag känna att jag tröttnat på deras svek och deras ointresse. De bästa vännerna har ju inte tid, de har ju fullt upp med sina egna liv eftersom de har familjer osv. Jag har blivit så besviken så många gånger nu och jag har tappat tilliten till flera av mina vänner.
Jag behöver någon att få dela mitt liv med och mina vänner kan inte ta den biten. Självklart är inte alla vänner svin hela tiden, så är det absolut inte, men jag känner att jag inte kan lita på alla, jag vet att flera snackar skit bakom min rygg och flera svek mig enormt mycket när jag mådde som sämst. Ett fåtal stöttade mig under min jobbigaste tid. Även om jag är förlåtande och även om jag vet att de säkert menar väl så börjar jag tröttna på vissas attityder mot mig, jag börjar se och höra hur folk beter sig mot mig och jag har börjat reagera, detta stör såklart vissa. Men det får bli som det blir, varför ska jag vara mer förlåtande och acceptera mera från vänner än av en kille?
Varför har jag så svårt att hålla käften, varför berättar jag allt för folk? Jag är så glad nu när R hört av sig och J som raggade upp mig på krogen, och när jag träffar mina vänner så glömmer jag alla svek och blir sådär fånigt naiv och så berättar jag allt igen. Sen får jag betala priset, men kanske är det så det måste vara, det är så tråkigt att inte dela med sig.
Delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg.
Sinnesro
