Missfall och förlossning
Idag fick min bästa vän missfall. Det var i vecka 8 så det var i ett tidigt skede, men sorgligt. Lilla fostret skulle bli deras första gemensamma barn och de var så glada. De förlovade sig i går och missfallet kom idag. Så tråkigt. Men jag är övertygad om att de snart är gravida igen. De är första missfallet så det går nog bra snart för dom, jag håller tummarna.
Bara någon timme senare får jag ett mms från en annan vän som har fött en liten dotter i går kväll.
De har en son sedan tidigare så en dotter var ju super kul, nu har de ju en av vardera. Det är märkligt att så mycket kan ske på ett dygn. Varje födsel är ett mirakel.
Kan inte låta bli att undra om jag någonsin får uppleva en graviditet.
Jag har ännu inte hört något från J, lite orolig då en vän till honom skrivit på facebook att hon undrar vart han är. Jag tror det är den kompisen han ska bo hos så då blir man ju lite orolig, han borde ju kommit fram nu. Men jag hoppas han mår bra och att inget har hänt. Inga nyheter är väl bra nyheter antar jag. Men lite orolig blir man när han inte verkar kommit fram än, han borde ju kommit fram i gårkväll.
R har inte hört av sig och förmodligen kommer han kanske aldrig mera göra det, men en bit av mig hoppas än och nu när den där Kattis är så frånvarande på facebook så hoppas jag ju att de har det lite tufft där hemma, ingen skulle bli gladare än jag om det där förhållandet sprack.
L har inte heller hört av sig, så frågan är om han inte var på ett nytt återfall när han skickade de där märkliga smsen? Nu är han väldigt tyst.
Vaknade med ont i halsen i morse, inte så kul, men det var inte så farligt, men ena halsmandeln är svullen. Sov lite extra länge och sen gick jag upp, tog bort julpyntet, städade och diskade och sen åkte jag till jobbet.
På jobbet är det kaos, ingenting fungerar och det är skit mycket att göra.
Dagarna rullar på och jag får panik när jag försöker tänka på morgondagen. Jag vet inte alls vad jag ska göra eller vad jag ens vill göra. Allt känns bara så trist nu när ingen finns kvar i mitt liv.
Ingen man alls, inte ens någon att hoppas på. R är bortblåst verkar det som, inte ens ett gulligt julkort fick honom att vakna och J är borta minst 6 månader. Så trist, inget att längta eller se fram emot känns det som. Vet inte vad jag ska göra nu.
Orkar inte ragga, orkar inte leta, orkar inte ens lära känna någon ny. En del av mig vill bara vänta på att R eller J ska komma tillbaka, först till kvarn.
Men jag vet att jag inte bör vänta på någon av dom. Men jag har liksom tappat lusten lite nu igen.
Många av mina vänner är så irriterad på, som i lördags till exempel. Jag har precis lämnat J på Arlanda och ingen av dom jag träffar frågar hur det känns eller hur det har gått med allt. De vet ingenting om J, de är helt jävla ointresserade av mig och mitt liv, de frågar aldrig något eller verkar vara glada eller nyfikna på min nya dejt.
Först gnäller de att jag är så deprimerat och gråter över R, sen när jag börjar bli stark igen och må bättre då verkar de tycka jag är jobbig för att jag mår bättre och vill prata om massa annat.
Hur ska jag vara? Jag ska tydligen bara finnas där för alla andra, men vem finns där för mig? Ingen?
Jag är ganska trött på de flesta i mitt liv inklusive mig själv. Trött på allt, less på att leta och söka och ständigt bli besviken.
Just nu så vet jag inte vad jag ska göra med livet, tappat motivationen och hoppet. Men jag är inte lika ledsen som förr bara trött på allt.
Sinnesro
