Hoppsan
Överraskningarnas tid är inte förbi, den kompis som brukar ha minst empati och som aldrig förstår mig, vi som nästan alltid tycker olika och blir ”osams”. Vi kan kalla henne S. Hon av alla förstod mig helt plötsligt när det gäller R!!
Hon frågade hur jag kände när jag berättade att R hade hört av sig och när jag sa att jag blev glad, blev hon först förvånad men sen började hon förstå väldigt bra, jag blev super förvånad. Hon gjorde mig så glad.
Vi har inte pratat på över en vecka så kanske va den pausen lite bra för hon var super trevlig och för en gång skull förstod hon mig.
Jag har inte berättat om J och hans bakgrund jag har bara sagt att vi har träffats och hon har inte frågat om honom alls. Så eftersom hon inte frågat ett skvatt så har det varit enkelt att inte berätta. Nu frågade hon om jag hade hört om han kommit fram ordentligt och jag sa att vi håller kontakten men att det är ju som sagt 6 månader innan vi tidigast kan ses igen så jag försöker att bara se det som en mysig grej och att vi får se vad som sker se, men att jag använder J för att tänka på någon annat än R ibland så jag inte blir för kär och galen i R igen. Även detta förstod hon, hon som aldrig förstår mig annars, vad har hänt? Kanske har hon saknat mig och insett hur tvär hon alltid är mot mig?! Eller kanske är det så att just denna grej förstår hon?
Spelar ingen roll vad anledningen är men det var enormt skönt att någon förstod mig och blev lite glad för min skull. Fan vad det värmde. Hela jag blev varm och glad. Jag vill ju så gärna ha mina vänner stöd. Kärleken är inte lätt och att inte ha någon att prata med gör det ännu svårare.
Men ibland förvånar mina vänner mig, den jag tror förstår, förstår inte och sen den jag minst anar förstår mig och verkar stötta mig. Grymt förvånad, men glad blev jag.
Helgen börjar komma och jag vet inte riktigt hur jag ska göra.
Fredagen jobbar jag först och sen ska jag på födelsedagsfest. Lördag och söndag är jag lite kluven inför. Har en vän som jag tänkte besöka men hon har alla barnen hemma och det är så jobbigt när hon har det för vi får liksom ingen tid alls att prata då. Kanske låter det elakt men jag vill verkligen träffa henne i lugn och ro, vi har så mycket att prata om.
Kanske drar jag till Linköping istället, men det beror lite på vädret för ska det bli snökaos är det inte så kul att åka hela vägen ensam.
Eller så skiter jag i allt och håller mig hemma i lugn och ro. Det skulle vara väldigt mysigt på ett sätt men frågan är om jag pallar att vara ensam en hel helg, helt ensam?
Jag hatar verkligen att vara singel. Jag vill bara vara hemma men jag vill inte vara hemma ensam, jag vill sitta i soffan med en man, äta god mat och mysa framför tvn och ha det bra tillsammans. Det är så mysigt att bara vara med någon man tycker om och bara njuta av lugnet och varandra. Varmt, mysigt, skönt och tryggt. Inget planerande och inget stress, man vet att man har någon att vara med när helgen kommer. Det jag saknar mest som singel är just det att ha någon vid min sida.
R och jag hade så otroligt underbart innan han tog sitt återfall och försvann. Helgerna var alltid våra, han hade alltid tid med mig, aldrig någonsin sa han nej till att träffa mig. Det var så skönt och tryggt och jag njöt av varje sekund med honom. Nu hoppas jag att jag åter ska få vara med honom igen, jag ber till gud, alla högre makter som finns och även om jag försöker att inte tänka så, så längtar jag snart ihjäl mig efter honom.
Undrar vart han är? Hoppas han fått sin plats på korpberget som han så gärna ville komma till. Han verkar inte kunna komma åt internet så mycket iaf.
Fan vad jag saknar honom, fan vad jag hoppas att han kommer tillbaka. Jag vet att jag inte ska, jag vet att jag inte borde, jag vet, jag vet, jag vet. Men jag tänker på honom hela tiden och saknar honom så himla mycket.
Sinnesro
