En ganska bra dag.

Idag mår jag ganska bra. Inget nytt om R eller J men det känns bra. Det känns skönt att J ville vara hos mig innan han åkte och det känns bra att R hört av sig till mig. Efter alla månader som gått så tänker han fortfarande på mig!! Självklart gör det mig glad. Även om en bit av mig vill ha direkt mera av kakan och att det ska gå fort, fort. Så är jag glad över de bra sakerna som hänt och jag försöker leva i nuet.
R har hört av sig, vad som än händer så är det en enormt bra början. Kanske finns det hopp, trots allt?
J har kommit fram till Thailand och mår bra, får se när och om han hör av sig. Saknar honom men försöker vara glad och tacksam över det vi hann få tillsammans innan han åkte.
Jag försöker glädjas åt alla framsteg och inte titta tillbaka eller titta för lång framåt. Men det är inte så lätt.

Drömmarna om att J ska be mig komma till Thailand har ju dykt upp ibland och nu när R hört av sig så vill jag ju börja träffa honom och starta där vi slutade.
Jag förstår att detta inte är möjligt och att det är drömmar, men man måste ju få drömma lite också.

Jag har inte berättat allt för alla mina vänner, inte ens mina sk. närmaste vänner vet allt och de jag berättat saker för har fått olika delar av sanningen. Vet inte om någon vet allt. Så nu är jag alldeles snurrig eftersom jag håller på att ljuger och inte berättar allt för alla så blir det snurrigt när jag inte vet vem som vet vad.
Det är skit jobbigt att behöva dölja delar av sannigen och det är så trist att jag inte kan prata med mina vänner.  Kanske borde jag vara helt ärlig, men jag vet inte om jag vill.

Det är ett fåtal som vet att R hört av sig och de få som vet blev inte så överlyckliga precis och har redan börjat att varna mig för att ta tillbaka honom för lätt och att inte förvänta mig saker osv. De vill självklart inte se mig sårad igen men samtidigt vill jag ha någon att glädjas med, jag är ju super glad över hans lilla livstecken, men de få som vet utom en sätter genast igång och trycker ner min glädje. Jag älskar honom fortfarande även om jag börjat komma över honom en bit. Men jag vill ju att mina vänner ska förstå och glädjas till att han faktiskt tänker på mig med. Men de vill nog fortfarande att jag ska gå vidare.
Jag har dessutom inte berättat för alla att jag skickat julkort till R. Men några har jag varit ärlig emot.

När det kommer till J så är det ett fåtal som vet att han suttit inne och ännu färre vet att han suttit så pass länge som han gjort och för att ha dödat två personer. Ingen skulle ge J en ärlig chans om de viste är jag rädd för och jag tycker ju om J och om det blir något seriöst  mellan oss så vill jag ju att han ska få en ärlig chans.

Men den största anledningen till att jag inte berättat allt för mina vänner är faktiskt att de visar så otroligt ointresse för mitt liv och mitt mående så det känns inget kul att berätta något, de lyssnar ju ändå inte. Vissa frågar inte ett skit om något i mitt liv, helt ointresserade liksom. Så varför berätta något då?

Chattat lite med J nu på facebook, men den där jävla chatten är ju knäpp så det fungerade inte efter ett tag, jag kunde inte se vad han skrev till mig och han försökte logga in och ut men jag såg att han skrev men ingen text kom upp, så till slut gav han upp. Men vi hann prata lite iaf, han hade det bra och varmt men nu regnade det. Resan ner var det massa strul på och han var arg och irriterad men nu var han framme och börjat komma lite i ordning.
Så jävla irriterande att facebook chatten ska haka upp sig nu när vi äntligen kunde prata lite. Den där chatten fungerar aldrig när jag behöver den, så irriterande.
Nåja han undviker mig inte iaf.  Men jag kan nog inte räkna med någon romantik precis när han är där borta. Vi får se vad som sker när han kommer hem om vi börjar om då eller inte. Om sex månader vet jag kanske lite mera om vad R är och känner.

Åh jag försöker verkligen njuta av nuet och inte tänka framåt men tankarna snurrar och jag saknar R så jävla mycket och samtidigt saknar jag J. Kanske låter jag som en galen tonåring men jag älskar fortfarande R men jag har inte sett honom på 10 månader, jag har inte hört hans röst eller sett honom på 10 månader! Ändå älskar jag honom än.
J är bara några dagar sedan jag pussade och höll i mina armar, han är vacker, rolig och även om han inte är så plutti nuiitig så är han söt och jag tycker om att vara med honom.

Jag mår bra och jag njuter av att äntligen få lite uppmärksamhet, av de jag tycker om. Jag önskar bara att jag hade några flera att prata med när jag mår bra och när jag mår dåligt. Men jag är kanske en bättre vän och bättre på att lyssna och ge när jag inte har ett eget liv.
Men jag har ju min blogg. Här kan jag vara mig själv helt och fullt.
Jag älskar min alkis R och jag tycker om min våldsman J. Så är det, sen får framtiden utvisa vad som sker. Just nu mår jag bra!

Sinnesro


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0