BRCA2? I morgon vet jag.
I morgon kl 13.00 ska jag få svar från Britta Arver på Radiumhemmet. I morgon vet jag om jag är bärare av BRCA2 genen eller ej.
Jag kommer åka ensam, och jag tror att det kommer gå bra. Jag är van att göra allt själv så varför skulle jag inte klara av detta?
Att min lilla katt dog 6 Nov är ändå värre, inget är värre än att mista mina katter, så känner jag så cancer hit och dit.
Det som oroar mig mest tror jag ändå är att få alla jobbiga tuttbekymmer som min vän E. Hon har haft sådan otrolig otur och tuttarna spökar än, det rinner sårvätska, bröstvårtorna ramlar av m.m. Herre gud vad hon fått problem, det kommer dröja innan hennes tuttar är så fina som hon är värda. Som tur är har hon en bra man som stöttar henne och tycker om henne och är kåt på henne precis som hon är.
I morgon får jag veta om jag måste gå igenom en stor operation eller om det fortfarande finns hopp om att slippa. Vet inte ens vilket besked som är värst, att veta att man är bärare och få genomgå en operation eller att fortsätta leva med att kanske ändå ha någon ärftlig gen och kanske få cancer eller kanske inte. Att vänta på att forskningen ska visa mera och att hoppas att forskarna har hittat alla svar och att jag alltså inte bär på någon förhöjd risk.
Klart att det är bäst att ha lite hopp kvar kanske men samtidigt så lever jag lite i ovisshet då igen om jag bär genen så vet jag och kan göra något åt saken, bär jag inte denna gen så finns det en risk att jag bär en annan gen som de inte känner till än och då få cancer som måste behandlas, bär jag genen så behöver jag ju inte en cancerbehandling utan då ser dom att jag typ är bärare av cancer och jag kan då operera bort allt innan det blir riktig cancer som man måste behandla och som kan spridas. Hänger ni med hur jag menar?
Jag orkar inte tänka så mycket på det. I morgon kommer jag ju få svar och får ta ställning och känna efter vad jag känner då.
Jag är trött, jag är tom. Jag saknar men jag vet inte vad jag saknar, jag sörjer min ensamhet men orkar inte med folk. Jag vill ha min katt tillbaka från nangijala och jag vill inte att min andra katt ska lämna mig.
Jag orkar inte bry mig om livet och hoppet börjar ta slut på att träffa någon som är vettig.
Jag vill inte vara ensam men jag orkar inte kämpa, orkar inte bry mig orkar inte leta och engagera mig i massa nytt folk.
Just nu vill jag bara ha pengar, pank som en kyrkråtta och jag brukar aldrig vara pank, hatar när ekonomin skiter sig.
Så mycket jag vill göra så mycket jag behöver pengar till.
Vill tatuera mig efter jul, vill renovera hemma, vill spara till en resa, måste göra en recond och motortvätt på bilen.
Men det är bara att ta tio djupa andetag och mumla ” acceptera det du inte kan förändra, ha mod att förändra det du kan och förstånd att inse skillnaden”
I helgen ska jag fira min jul. Eftersom min bror och hans familj inte ska fira med någon utan vill ha en jul själva bara deras familj så kommer dom och min pappa och hans tant hem till mig på lördag på en julfika, så jag har bakat pepparkakor och lussebullar och på lördag ska jag göra saffranspankaka.
Sen på söndag ska jag fira jul med mina kusiner. Jag ska få en ny mobiltelefon av min kusin och jag är så satans glad för det, Vet inte vad det blir för modell men jag vet att det blir en Samsung. Ska bli så mysigt att träffa dom och ge lite klappar till deras goa ungar och det ska bli så kul att få en ny mobil och jag är så mallig över att jag ska få den gratis av min kusin.
Hade aldrig haft råd att skaffa ny lur just nu. Tack kära kusin!
Nåja sista dagen i ovisshet går mot sitt slut. I morgon kommer tankarna vara annorlunda, tänk att det nu är dags att se sanningen i vitögat, cancer eller ej.
Sinnesro
