Utanför
Var på barnkalas idag, innan jobbet.
Ibland är sådana tillställningar bara så jobbiga. Självklart är jag super glad att jag blir bjuden, det är ju inte det, men ibland känner jag mig så utanför och blir så nedstämd.
Alla är par, det är bara par och sen jag. Alla pratar barn, dagis, förlossningar, amning, bröllopsplaner osv. Jag känner mig så misslyckad och utanför.
Kommer jag någonsin att få vara med i gänget?
Jo har inte hört av sig, jag ringde han i torsdags och bad honom maila över bilderna samt att han skulle ringa när han fick tid. Söndag idag och han har inte ringt. Så mycket kompis är han. Suck
J har inte hört av sig, hoppas han kommer upp i slutet av månaden, behöver en vettig människa hos mig ett tag.
R kommer jag nog inte höra ifrån på ett tag, men nu vet jag iaf vad han är och vad som händer, saknar honom. Han ville alltid prata med mig, vi hade allt det jag tycker man ska ha i en relation. Saknar honom.
Känner mig låg nu på kvällen, vet inte varför, jag brukar klara av barnkalas och sånt, jag är van att vara ensam bland alla par. Det är ju ingen katastrof ju. R har ju hört av sig och J vill träffas igen, vart tog min tacksamhet vägen?
Stör mig på att se Jo på facebook skriva massa bajs när han inte hör av sig till mig som han lovat. Stör mig som fan på hans respektlöshet mot mig. Fattar inte varför jag bryr mig. Han kan sticka och brinna, men ändå så stör det mig och jag blir sårad. Varför?
Förut ringde han alltid upp och smsade och var så pålitlig och rar, jag berömde honom ofta för det och sa att det betydde mycket för mig. Sen helt plötsligt så behandlar han mig som skit, han pissar på mig känns det som. Jag har sagt det till honom och han svarar bara att det inte alls är så och sen fortsätter han att skita i hur jag känner och fortsätter att inte höra av sig fast han lovat. Han gör mig så irriterad. Jag vill ha alla de där fina korten som han skulle ta och som han tagit. Jag vill ha det han lovade mig, sen orkar jag nog inte mer. Tror jag ska säga att det nog är bättre att vi bara är vänner och att vi kan ses som bara vänner. Men det är väldigt svårt och det kanske tar ett tag innan jag tar steget, för trots att han irriterar mig, sårar mig och faktiskt är respektlös mot mig så vill jag på nåt sätt ha hans uppmärksamhet och bekräftelse. Är det inte sjukt?
Bokat upp massor framöver, London nästa vecka, lite fester här och där, en kryssning i september och Ullaredsresa i Oktober. Ska bli så kul och jag längtar men samtidigt så känner jag inte den där glädjen och pirret som jag brukar, jag känner mig likgiltig och låg. Vet inte varför.
Önskar R fanns hos mig, han får mig alltid så glad.
Ska nog läsa våra brev till varandra igen. Jag blir glad av hans ord.
Idag känns han ändå så långt borta, idag känner jag mig så ensam och maktlös. Ska blir skönt att komma bort ett par dagar till London och shoppa loss och ha kul. Bara dagar kvar. Det är nog precis vad jag behöver.
Hoppas jag snart blir lite gladare för så här off vill jag inte vara, kanske är det tröttheten som gör det, inte van att jobba natt.
Äh jag ska läsa Rs brev och försöka få upp hoppet och ljuset igen. Det är ju han och jag som är viktiga inget annat. Mina katter också såklart.
Saknar …
Sinnesro
