Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Sorg är den mentala, fysiska och själsliga process av en förlust där kärlek varit närvarande. Chockfasen följs av reaktioner som ibland är svårbegripliga, särskilt när de kommer långt efter själva förlusten. Men om denna läkningsprocess trots allt får ha ...sin gång, så kommer en avslutande fas, kallad accepterande. Detta är inte samma sak som att vara nöjd eller gilla livet igen, men det börjar komma små strimmor av ljus, små sekvenser under dagen eller natten, då jag kan uppskatta eller se andra människor eller skeenden utanför mig själv. Man börjar vattna blommorna, svarar i telefon, stryker sin skjorta, går till frissan, lagar mat, läser brev eller mejl ens vänner skickat, orkar med sina barnbarn, löser ett korsord, sitter på trappan och skalar grönsaker, tar fram album och låter de goda minnena för ett ögonblick passera. Och den akuta förtvivlan, paniken, känslostormarna, vreden planar ut och ger plats för saknaden. Och man förstår lite i taget, att ”smärtan nu - är en del av kärleken då”, att sorg inte bara är förlust utan även närvaro av kärlek. När så alla årstider passerat, alla högtidsdagar, minnen av allt man upplevt tillsammans börjar läka kommer med all säkerhet även något helt nytt in. Ett hopp om att jag kommer att klara det här. Det blir aldrig som förut, men livet fortsätter. Saknaden försvinner inte, men nya goda erfarenheter och upplevelser läggs till. Kanske man får gåvan att hjälpa andra, kanske kommer en ny kärleksrelation in i ens liv, kanske man bara helt enkelt accepterar – att det som har skett har skett. Särkilt starkt är det att få uppleva detta hos döende människor. Ett avskiljande till livet som alla måste komma till en dag, för ingen kan leva samma liv för alltid. Vad händer sen? Finns det någon fortsättning? Det är väl ingen som egentligen vet. Men ”törsten vittnar om vattnets existens” och känslan av tro och hopp om en fortsättning är för mig tecken på himlens existens. Jag älskar Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. När Skalleper dör, går Mattis gråtande och skrikande omkring i borgen och sörjer. Lovis säger: ”Men ingen kan leva för alltid, Mattis!” Och Ronja tröstar: ”Snart är det vår igen, det blir bättre då” Men det tror inte Mattis. ”Han fattas mig!”, vrålar han. Men vintern gick. Och våren kom, den gjorde den ju alltid, vilka som än levde och dog. Och Mattis blev gladare, nu kunde rövarlivet börja igen efter den långa vintern, för födda till rövare var de ju.