Börjar våga hoppas

Idag är jag starkare, idag börjar jag inse att R faktiskt har skrivit 3 ”brev” till mig på Facebook. Han har kontaktat mig och han tänker på mig och tycker jag är fin.
Hoppet om våran kärlek kan fortsätta att kämpa. Han kämpar med nykterheten och jag kämpar med mig själv och min saknad.
Men hoppas finns kvar och nu vet vi bägge att vi fortfarande finns kvar.

Jo har inte hört av sig, han skriver ut sitt hat på facebook och ibland gör det ont när jag ser det han skriver men ibland blir jag bara arg på honom.
Hur kan han beklaga sig över ensamhet och tystnad när han väljer att inte träffa mig? Hur kan han säga att ingen bryr sig, när jag sitter och oroar mig och bryr mig hela tiden?
Jag har sagt det åt honom, och förklarat hur det känns att vara mindre än ”ingen”.
Men han fortsätter sitt hat och sin självömkan. Ibland gör det så ont, men inte idag.

Idag gläds jag åt att R fortfarande tänker på mig och att han hör av sig och bryr sig om mig och mina katter.

Saknat  J lite idag också, skulle behöva hans närhet och vänskap igen. Han får mig att må bra och vi har en bra relation. Han är fin och god, vi har kul ihop.

Jo vill jag bara ta fina kort med, jag vill fortsätta modella men på mina villkor och på det sättet vi faktiskt kom överens om, inte gå över mina gränser. Jag vill inte bli lurad igen.
Kanske är det bättre att inte träffa honom, men jag skulle nog vilja prova en gång till. Jag vill få ett bra avslut och jag vill bli stark igen och ha det som vi hade, jag vill ha tillbaka makten över mig själv.
Jo kommer höra av sig, om inte innan jag åker till London så efter.
Men nu blir jag arg när han inte ringer mig eller hör av sig, han skulle ju maila mig bilderna och han skulle ringa upp när han hade tid, han har tid att sitta och spy galla på facebook men han har inte tid att ringa eller maila mig. Det är som vanligt.

Trött på killar som bara skyller allt på att ” de mår dåligt” Hur fan har inte jag mått och mår?
R och J gnäller aldrig över hur dåligt de mår och egentligen är det just dom två som skulle ha rätt till att gnälla för de har verkligen en anledning. Men de gnäller aldrig, de bryr sig om mig och mitt mer än att gnälla över deras egna liv och missöden.

Idag tänker jag på R och lite på J och njuter av att R har skrivit till mig. Det går max tre månader mellan gångerna, sen hör han alltid av sig, om det beror på rädsla att förlora mig eller om det beror på att han inte kommer åt internet så ofta så att det går 1-3 månader mellan gångerna, kanske är tre månader max vad han klarar av utan mina ord heheh
Nu borde han alltså höra av sig senast 1 dec igen om allt är som det brukar. Hur ska jag klara mig?
Hoppas J vill vara mera med mig. Jag mår bra av honom, och han verkar ju inte vara kär i mig så egentligen så kan vi ju trösta varandra och hålla varandra sällskap i höstmörkret innan han åker till Thailand. Det hoppas jag på.

Funderar på att öppna min gamla blogg igen. Den där jag inte är anonym, den bloggen mina vänner, kollegor osv. läser, men vad kan jag skriva. Den bloggen kan ju faktiskt även Jo, J och R komma åt. Den är ju anknuten till min mailadress. Men många av mina gamla läsare vill att jag ska börja skriva igen. De vet ju inte att jag har denna anonyma blogg.
Jag kan inte vara privat i den andra, jag har för många känslor och tankar som jag inte kan dela med alla. I denna blogg är jag fri, fri att skriva, tänka och känna exakt vad jag vill.
Ingen vet vem jag är, ingen bör kunna spåra mig och ingen kan döma mig bara min signatur.
Tänk va skönt det vore om det alltid va så, att ingen kan döma mig, ingen kan bli arg, ta åt sig, bli sårad eller hata mig utan bara min signatur.

Sinnesro

Kommentarer
Postat av: Anonym

sv: absolut:9

2011-08-14 @ 14:05:54
URL: http://lavitadilovisa.blogg.se/
Postat av: malin

sv, absolut! har själv lånat den! Kram

2011-08-14 @ 19:18:49
URL: http://malindans.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0