Tappar Hoppet
Känner att jag börjar tappa hoppet och det gör ont. Väldigt ont.
Börjar tappa hoppet om att få tillbaka R, börjar ärligt tappa hoppet om allt, att någonsin finna kärleken och få en familj.
Vägrar acceptera denna ensamhet, börjar tvivla på livets innebörd.
Allt jag ser är par, lyckliga par. Alla har någon utom jag. Alla mina vänner är par, på stan går alla hand i hand. Stora magar i solen barnvagnar som liksom hånler mot mig.
Lyckliga par hånglar i vårsolen, hand i hand går de där så stolta och kära. Jag känner mig precis som när jag var mobbad i mellanstadiet, ensam i ett hörn på skolgården, osynlig och värdelös.
Det känns som livet rinner ifrån mig och meningen med att leva blir mindre och mindre.
Snart är allt hopp över, vad gör jag då?
Osynlig och värdelös, meningslös, tom, trist och onödig. Det är jag…..
Jag kan snart inte bara leva på hoppet, jag behöver mer för hoppet börjar sina…
Sinnesro
Kära du. Jag känner inte dig men känner igen mig i mycket utav det du skriver. Jag har oxå växt upp under mindre roliga förhållanden och har blivit väldigt mobbad i skolan, letat med ljus o lykta efter kärleken och nu hamnat i ivf träsket. Det känns som om man är förföljd utav otur i livet. Men en sak har jag lärt mig och det är att i det mörkast mörka så kan det bara bli ljusare. Ge inte upp. Bege dig ut och dejta och lär känna nya trevliga människor som lyfter dig och livet kommer att ljusna.kram
