Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Två lediga dagar bakom mig. Helt okej dagar.
Fredagen åkte jag till Pappa efter jobbet och fick lite påskmat. Sen åkte jag hem och sov.  Så trött hela tiden så jag somnar som en stock så fort jag lägger mig.
Lördagen så blev det ett Body Pump pass på förmiddagen och sen blev det faktiskt dejt.
D hörde av sig på fredagen och vi bokade in en promenad kl 15.00 på lördagen och han höll sitt ord och kom dessutom i tid.
Jag viste nästan ingenting om denna man. Jag viste att han kom från söderort och att han var 29 år, men inget mer. Vist inte ens hur han såg ut.
Vi var ute och gick jättelänge i skogen och vi hade super trevligt, han var lätt att prata med och vi skojade mycket, han var verkligen artig, trevlig och mysig att vara med och när jag tvingade honom ta av sig solglasögonen så drunknade jag i ett par så otroligt vackra och snälla ögon. Omg vilka ögon!

Efter promenaden skjutsade han hem mig och i bilen när vi sa hej då så kysste han mig och det var ganska så härligt med en liten kyss. Men mer blev det inte, hans hund klarar inte katter så han kunde ju inte följa med upp och det var ganska bra, för jag har lite svårt att säga nej då jag känner det lite som ett krav, svårt att förklara men det känns liksom som om jag är tvungen, jag vet ju att det ABSOLUT inte är så och att jag bestämmer över min kropp, men jag tycker det är svårt ibland att känna vad jag vill och inte vill och jag har svårt att stå på mig om de tjatar.  Men nu gjorde jag det lätt för mig och det var riktigt skönt.  

Jag vet inte vad jag tycker och känner.  Viste inget om honom innan dejten.
Men efter 3  ½ timmars promenad  med hans lilla chiwawa vet jag mer.
Han är Jugoslav. 29 år, ensambarn. Kom till Sverige som 10 åring med sin Mamma och Pappa. Typ lika lång som mig. Ganska söt, bra klädsmak, luktade gott, rökfri, dricker sällan. Körkort och fin bil. men så kom vi till det här med jobb. Han jobbar inte och har suttit inne i 8 år.
Självklart fd kriminell, eller kanske håller han fortfarande på. Oklart.

Efter dejten fick jag massa sms och han va gullig, men sen har jag inte hört nåt. Inte ett ljud sedan i lördags kväll. Kanske är det lika bra, han är nog inte mannen som är den som vill ha familj nu precis. Han har ju bara varit ute 1 år.
Men hans ögon var grymt fina och jag har iaf varit på en dejt. Men tveksam till om han är intresserad och tveksam till om jag är så himla intresserad, men jag kanske kan bli, Men bör jag verkligen prova?

När jag kom hem hade J önskat mig glad påsk och L skrivit ett gulligt meddelande, han hade varit på landet och fiskat med sina föräldrar i veckan.
Däremot inte ett spår av R. Och jag kan inte sluta tänka på honom. Jag blir galen, jag saknar honom, jag saknar allt kul vi gjorde och jag saknar hans skratt.
Undrar vad han gör och hur han mår, när jag pratade med honom i januari lät han inte lycklig. Det lät som han saknade mig faktiskt. Men alla runt om mig verkar tvivla på det, fler och fler säger åt mig att inse att han inte vill ha mig, att han inte är intresserad och att han gått vidare för länge sedan.
Kanske har de rätt, men det vi hade var äkta!
Jag vill uppleva äkta kärlek igen och kanske är det bara R som kan ge mig det?

Jag försöker dejta, jag försöker verkligen, men än har ingen visat mig tecken på att de verkligen är intresserade av mig. Än har ingen fått mig känna igen. L & J var nära men de ville inte försöka. De försvann när jag började få känslor.
Så fort jag börja känna igen så försvinner killarna. Kanske blir de rädda för min kärlek?
Nåja nu dejtar jag iaf lite igen, få se vad som händer.
Kanske ska dejta en turkisk kille nästa helg. Får se om han fortfarande vill när helgen närmar sig.

På söndagen var jag hemma på dagen och målade om min byrå jag har i köket och sen var jag hos min bästa vän och hennes sambo på grillning. Nice.
En helt okej dag men ett grymt återfall på R igår,vet inte vad det va men det gjorde så grymt ont i går. Vissa dagar är ju värre en andra.

Men jag kämpar på.

Sinnesro