Beslut

Jag har inte vågat skicka meddelandet till dig än, vet inte varför men jag blir så nervös att jag inte kommer så långt. Tar upp facebook men sen vågar jag inte mera. Magen knyter sig och jag blir kallsvettig av nervositet.
Men beslutat att skicka det, idag tror jag, i kväll när jag kommer hem kanske. Men jag ska skicka det snart. Måste ju göra något, att bara gå och vänta gör mig tokig och nu har jag ju gjort så ett tag, iaf 3 månader har jag varit nästan tyst och bara väntat.

Min bror och hans familj ska jag nu skita i helt och hållet, jag har bestämt mig. Jag ska ha deras son den 8 okt. Sen blir det inget mera. Jag ska försöka ha någon kontakt med sonen, han har inte gjort något fel och vi kan ha kontakt via facebook osv.
Jag tänker inte kontakta dom mer än absolut nödvändigt. Jag orkar inte längre.

Sen har jag fattat ett stort beslut. Jag ska genomgå en operation.
Läkarna har ”tjatat” på mig sedan jag var 20 år, med andra ord i 17 år har läkarna rått mig till att operera bort mina bröst så fort jag kan och orkar. Risken är så pass stor att jag kommer få bröstcancer så att läkarna vill göra en förebyggande operation och ta bort mina bröst. Risken för mig att få bröstcancer minskar då med 90 %.
Jag har inte velat göra denna operation, jag vill ha barn och jag vill kunna amma och vara en ”normal” mamma. Jag vill ju ha en ”normal” familj. Så jag har väntat med denna operation. Har inte ens tänkt tanken
Men nu fyller jag 37år. Jag är åter igen utan en partner. Jag vet ju inte när du kommer tillbaka eller om du ens kommer tillbaka.
Jag kanske inte får några barn och nu är jag så pass gammal så risken för mig att få cancer är ännu större om jag skaffar barn, så om jag överhuvudtaget kommer få barn, bör jag operera bort brösten innan. Men då kommer jag inte kunna amma, kanske inte någonsin ens ha någon känsel i brösten alls.
Läkarna tycker inte jag bör gå igenom denna operation ensam, utan att jag bör ha en partner. Men de tycker att jag bör genomgå operationen så snart som möjligt.
Jag har nu efter 17 år bestämt mig för att genomföra operationen, men jag har inte beslutat mig för när. Inte i år iaf. Men kanske nästa år.
Det är mycket som måste lösas, praktiskt och ekonomiskt. Jag kommer bli sjukskriven ca 6 veckor. Jag kommer ha grymt ont och inte klara mig själv de första veckorna. Jag kommer att ligga på sjukhus 2-3 dagar. Osv.
Jag kommer dessutom inte kunna visa mig i bikini, eller urringat på ca 1 år. Sen är ju frågan om det är så svårt att bli älskad med bröst hur är det då att bli älskad utan bröst?
Det är mycket att tänka på. Men jag har bestämt mig för att genomgå operationen så småningom. Med eller utan dig eller någon annan partner.
Jag kan inte längre spara mina bröst för mina barn, när jag kanske aldrig får några. Som det ser ut nu som blir det ingen familj för mig, inga barn och ingen man.
Om jag ska försöka se allt klart och ärligt så ser det ganska mörkt ut för mina drömmar. Jag måste kanske inse fakta Jag är ensam och kommer förmodligen bli ensam, antingen får jag ta cancern ensam eller så får jag förebygga cancern ensam.

Jag har inte vågat berättat mitt beslut för så många. De jag berättat det för säger att jag måste göra operationen fort och helst igår, för att jag överlever är viktigast.
Kanske har de rätt, även om jag just nu inte är rädd för döden.
Önskar jag kunde prata med dig om detta, du är klok och du älskade mina bröst, du tyckte dom var skit snygga. Undrar vad du skulle tycka och känna?


Jag har inte vågat prata med Pappa om detta, han tycker inte om att prata cancer och riskerna för mig, jag hör det på hans röst och nu med allt bråk med min bror och allt så är han deppig nog ändå. Men jag ska ta det samtalet sen när det blir mer aktuellt. Just nu har jag ju bara fattat beslutet att göra operationen, men jag vet inte när. Kanske dröjer, ett tag till. Men ett beslut är taget, en sak i taget.

Jag tycker det är jobbigt att ta beslut, vill gärna ha andra åsikter och sen väga för och nackdelar.
Önskar att någon som läser denna blogg kunde ge mig råd och sin åsikt. Önskar att folk började kommentera lite mera i min blogg, skulle behöva lite råd.

Jag önskar att jag inte kände så mycket, det skulle vara lättare att fatta beslut om jag inte hade så starka känslor. Känslorna gör mig förvirrad och rädd.

Om du ändå vore här…..

Sinnesro


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0