Saknar honom än…..
Kan inte släppa tankarna, kan inte sluta minnas och undra vad som hände. Jag kan inte gå vidare för jag har ingenstans att gå.
När jag förra helgen sökte tröst och hopp i J försvann jag från alla minnen och det var så skönt. Han var så snygg och så varm att jag för en stund glömde allt tråkiga. Men när J inte ens var intresserad av att träffa mig igen så tog det inte lång stund förrän jag åter kände ensamhet och förtvivlan.
Jag är avundsjuk på att hon får vara i hans liv men inte jag och jag förstår inte vad jag gjort för att det ska vara så. Jag får inte allt att gå ihop.
Han gick ut på ett återfall och sen va allt förbi ? Han lovade att göra slut om han inte tyckte om mig, men han gjorde aldrig slut, han bara söp och sen va han borta och i någons annans famn, eller?
“Jag skulle uppskatta om vi aldrig mera hördes!” Vem skriver så? Och det var ju han som hörde av sig sist, jag fattar inte.
Han sk flickvän var iaf aspackad igår, det ser jag på facebook, hon festade med sina vänner och va verkligen jättefull. Så om han vill leva med en alkis kärring så varsågod…. Jag hoppas det går åt helvette. Jag bara hoppas så mycket att det går åt helvette.
Jag måste släppa och försöka ta tankarna till ett annat håll, jag måste försöka söka kärlek någon annan stans.
J va inte intresserad. Så trist för han va verkligen något utöver det vanliga och han hade tom vett att skriva ett sms och tala om att han inte tycker det va en bra ide att ses igen. Sen va det beror på kan man ju bara spekulera i. Kanske har han tjej, eller kanske nyseparerad, det ser lite så ut på facebook. Kunde ju inte låta bli att spionera lite. Antingen har han tjej eller så har de precis flyttat isär. Han ska dessutom åka utomlands snart i 3 månader med sina vänner så…Jag hoppas det va därför han inte ville träffa mig igen, men tankarna går ju ändå till att det va nåt fel på mig.
En kille som vi kan kalla M har börjat smsa mig, vi träffades på nätet för länge sedan, måste varit typ 3 år sedan, men vi har aldrig träffats. Nu har vi iaf bytt nummer och han har börjat smsa.
Men jag vet inte, vi får se vad som sker.
Jag känner mig rätt desperat efter kärlek och sex nu. Orkar inte tänka på R hela tiden, behöver något annat att tänka på och andra minnen.
Alla bra minnen jag har och alla minnen som dyker upp i huvudet är från Uppsala och från R. Det är bara våran tid som finns i skallen. Det är som om jag vore kvar i februari - mars typ i huvudet. Som tiden stått still i mitt huvud. Jag minns inget annat, inget annat har varit av värde. Hela jag är kvar i mars.
Ingenting är speciellt kul, jag längtar bara efter R. Men han kommer jag väl aldrig att få se igen. Jag hatar att han är med en ny, jag hatar henne och jag hatar att han är med henne, när han kunde varit med mig istället. Varför är han med henne, vad har hon som inte jag har? Han sa ju att jag hade allt och att vi skulle klara av allt tillsammans. Hur kan han då bara försvinna från mig?
Jag litade på honom, jag trodde på honom.
En av mina vänner tycker jag bara ska se allt positivt. Hm. Vad är positivt med detta? Hon säger att inget blir bättre av att deppa och tycka synd om sig själv. Nä okej det kanske är rätt, men det är ju inte så att jag väljer att må dåligt. Jag kommer bara inte upp ur gropen.
Sen börjar hon “tävla” om vem det är mest synd om och snacka om att det faktiskt är väldigt jobbigt att inte vara kär i någon som är kär i en….vid detta laget hade jag redan slutat lyssna.
Kom igen. Att lämna och att bli lämnad går inte att jämföra. Att få sitt hjärta krossat eller va den som krossar. Hm…nä jag köper inte det. När du lämnar någon har du ett val, när du blir lämnad har du inget val Att älska någon som inte vill ha en är det värsta som finns! Att bli älskad kan ju knappast vara så jobbigt så man städigt går med sorg och ångest. Hon babblade på där om att det är så jobbigt att bli älskad när man inte känner samma sak tillbaka…Ursäkta men jag orkade inte ens lyssna på hennes babbel.
Hon fick det att låta som om att det bara va att rycka upp sig och jag hatar folk som säger så. Att ha ångest och vara deprimerad och ledsen är inget man väljer eller kan rycka upp sig från,
Hon tjatade på i telefonen om att jag ska göra det jag tycker är kul och se det positiva med att vara ensam. Hon verkar inte fatta att jag inte kan det. Jag ser inget positivt med mitt liv, jag har inget jag tycker är kul och det ända jag vill är att dö eller bli älskad NU.
Jag vill fortfarande ha R men om han nu inte vill ha mig hoppas jag att någon annan kan kyssa bort alla minnen och kan de inte de så vill jag bara dö. Jag orkar inte må så här mera. Jag är så jävla oönskad på denna jord att jag inte ser någon mening med livet alls. Mina katter är allt jag har och de enda som älskar mig.
Men min kompis fattar inte, hon tycker att jag bara ska rycka upp mig och sluta älta.
Allt jag ser är lyckliga par överallt. Barn som skrattar och par som kysser varandra.
R pussade alltid på mig, hela tiden pussades vi och höll om varandra, Hans hand var i min hel tiden, fan vad jag saknar det.
Var på bio igår och ute och käkade med min vän och hennes sambo. Det var trevligt, men stolen bredvid mig var tom, så jävla tom och R skulle varit där. Det var med detta par vi skulle göra så mycket kul med. Nu satt jag på bion själv, bredvid paret vi skulle göra så mycket med.
Ensam som alltid…..
Orkar inte skriva mera, orkar inte minnas, blir bara ledsen. Hur ska någon kunna ge mig det R gav mig?
Sinnesro
