Kan inte släppa taget

Jag drömmer fortfarande om honom, i natt drömde jag att jag träffade hans syster och hon berättade att meddelandet han skickade inte var från honom. Hon var så go mot mig och vi var liksom som en familj, jag tillhörde dom igen. Mim lillebror var också med.

Vaknade ur drömmen. Ledsen och jag saknar honom. Saknar honom så jävla mycket att det värker inom mig. Önskar att jag kunde bli arg, men jag bara saknar allt vi hade, allt han sa och allt vi gjorde. Jag var så lycklig med honom, han fick mig att må så bra. Jag älskade honom med hela hjärtat och jag tror att han alltid kommer ha en plats där, där i mitt hjärta.

Nu tror jag mig veta säkert att han åter är ute i sitt missbruk. Hittade på nätet att han skrivit på en Hammarbysida i slutet på augusti att han skulle på fotboll och fira bajen 40 år osv. jag vet att hans nykterhet inte är så stabil så han klarar av att gå på fotboll och Bajenfest med sina vänner utan att dricka. Jag är nästan säker på att han gick ut igen i sitt missbruk ca 29 aug. jag misstänkte 1 sep typ och nu har jag hittat bevis på att det skedde ungefär då jag trodde. Några dagar tidigare tom.

Det var precis som jag misstänkte. Han va nykter när han skrev till mig i aug sen gick han ut igen och då gick han till den där Kattis för med henne kan och får han dricka. Känns bättre att min magkänsla förmodligen är rätt och att han lämnade mig för spriten inte för den där kvinnan. Han kommer supa bort henne med till slut. Eller så kommer de supa söder sig bägge två.

Jag måste släppa taget och acceptera att det är så att han inte vill ha kontakt med mig. Jag har svårt att acceptera det och jag har svårt tro att det är sant, men jag måste väl.
Jag måste sluta älska honom och jag måste fortsätta leta efter lyckan. Jag har väntat på honom i 7 månader nu, mer kan väl ingen begära, eller? Är det fel av mig att ge upp? Tänk om han kommer tillbaka sen?

M fortsätter att smsa och uppvakta mig, han får mig att le, han skriver verkligen go sms, han påminner mig mycket om R. Han smsar lika gulligt och lika mycket. Det är bra. Men jag tänker på R mycket och det har jag dåligt samvete för. M gör mig glad och hans sms får mig att må bra, men jag känner mig elak som tänker på R och som fortfarande älskar R. Men det är ju som min terapeut sa, jag vet ju inte hur många tjejer han tänker på, vi har ju precis börjat smsa med varandra, jag har inte lovat honom trohet.
Jag smsar med en go kille och jag har dåligt samvete emot honom för att jag tänker på R och jag har lite dåligt samvete mot R också men inte lika mycket. Han är ju faktiskt med den där jävla Kattis.
Jag blir så trött på mig själv, det är liksom allt eller inget på en gång. Jag måste vara tok kär och lojal, trogen och super ärlig på en gång.
Vi har ju bara precis bytt nummer och börjat smsa varandra, jag har väl ingen skyldighet att släppa allt i mitt liv och bli tok kär på en gång. Ingen annan gör ju så, alla andra dejtar och tar det som det kommer men för mig ska det va allt på en gång annars känner jag mig falsk och får dåligt samvete.

Jag hoppas M kan få mig att glömma R sen om det är rätt eller fel skiter jag i, jag vill komma över R nu. 7 månader får räcka av väntan och tårar. Ingen kan väl kräva mera. Han har ju dessutom sagt att han skulle uppskatta om vi aldrig mera hördes! Måste väl respektera det antar jag.
Jag måste försöka gå vidare, jag måste försöka glömma, jag måste ut på marknaden igen och jag måste försöka hitta lyckan igen. M är super gullig på sina sms, han påminner så mycket om R i hans sätt att skriva, kanske är denna man lika go? Bara han inte är missbrukare av nåt och bara jag blir kär och attraherad av honom och han tok kär i mig.
Hans sms kommer iaf väldigt lägligt, så fort jag mår piss eller tårarna börjar rinna så kommer ett sms att han tänker på mig osv. han skickade tom ett sms klockan 7 i morse, precis så där va R och jag bara älskar det.  Det kan aldrig bli för många sms, inte till mig iaf.

Men redan nu är jag rädd, misstänksam och kan inte släppa R.
Ångest och ångest, tårar och sorg. Jag blir galen av att må så här dåligt.
Ingeting är kul, ingenting har en mening. Vänner säger att jag ska göra något som är kul.
Jag tycker ingenting är kul, alla tjatar om att jag ska skaffa mig en hobby och göra något kul men jag tycker ingenting är kul förutom R och nu lite M.
Jag vill ha sex och kärlek och ingen jävla hobby!

Jag förstår att folk vill mig väl, men att säga till mig som har ångest och är deprimerad och gråter hela tiden att jag ska se positivt på saker och ting och njuta av höstens färger eller skaffa mig en hobby känns som om de pissar mig i ansiktet.

Jag säger inte att det är mest synd om mig i världen, det finns massor som mår sämre och har det värre än mig.  Men jag bär min ångest och mina tårar och min smärta gör ont hos mig!
Mitt bröst värker och mina ögon är ständigt svullna, jag kan inte ens längre sminka mig varje dag som jag alltid har gjort förut. Jag har ingen ork och ingen lust och många gånger vill jag bara dö. Det var väldigt länge sedan jag haft så många och starka självmordstankar som jag haft sista månaderna, men jag kan inte, jag har mina katter och hoppat om att R ska komma tillbaka har fått mig att stå ut. Hoppet är ju det sista som sviker, även nu kan hoppet ibland försöka få mig att tro att R snart hör av sig och ber om förlåtelse och älskar mig osv.
Men han är full och han är med den där Kattis och jag måste försöka släppa honom. Men en bit av mig vill aldrig ge upp och vill aldrig sluta älska honom, han är den finaste människa jag någonsin träffat och jag har aldrig älskat någon så mycket som han. Ingen har varit så kär i mig som han, om han nu menade det han sa och gjorde. Men spriten tog honom igen och han lämnade mig ensam kvar, fan vad ont det gör.

Fan va svårt det är att släppa taget och försöka gå vidare. Hjärtat är liksom kvar hos honom.
Jag är liksom kvar hos honom i mars, hela jag är kvar i den tiden. Måste sluta tänka på den tiden, det va då, inte nu.

Revbenen och bröstkorgen värker, ångesten är olidlig idag. Ms sms hjälper men samtidigt får det mig att minnas tiden med R.
Trycket över bröstet är olidligt idag, vet inte varför. Varje andetag gör ont.
Kändes skönt när jag fick se bevis på att min teori om R verkar stämma, men det förändrar ju egentligen ingenting. Han är inte min och han vill inte höras mera.

Måste acceptera det jag inte kan förändra.

Sinnesro

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0