Ensamhet
Hade min 12 åriga brorson i fredags, vi hade trevligt och mysigt på alla sätt, drack turkiskt te, tittade på film och åt pannkakor. När vi gick och la oss tittade han på mig med stora ögon och frågade hur jag kunde bo så här ensamt, jag svarade att jag inte hade något val. Då säger min älskade lilla brorson. Jag hoppas jag aldrig blir lika ensam som du. Han tittade sorgset på mig och jag försökte le som om att det inte är så jobbigt att vara ensam. Men han såg nog igenom mig. För sen sa han att han aldrig skulle flytta hemifrån om han skulle bli så ensam som jag och han skulle absolut inte flytta förrän han hade en flickvän och sen skulle han ha hund för han ville aldrig någonsin bli lika ensam som jag.
Vad säger man? Jag försökte bara le trots tårarna jag hade i ögonen och säga att det inte var så farligt och att det inte alltid är så lätt att hitta kärleken. Men innerst inne förstod jag honom, vem vill ha det som jag? Inte jag iaf. Vissa är en förebild för barn och vissa som jag, visar sig vara barnens största mardröm.
Jag tänker mer och mer på R igen. Kan inte släppa det, kan inte sluta älta och undra vad fan som hände och när. Varför? Vad menar han? Jag förstår inte.
Jag går in på facebook tittar på hans sida som jag inte kommer in på, sen tittar jag på hans jävla flickväns sida, läser allt och plågar mig själv. Men tack o lov har hon inte skrivit något om honom och han har inte skrivit till henne, men det står att de har en relation och det står fortfarande att de har samma årsdag som jag och R.
Tänker på honom hela tiden, minns allt han sa och allt han gjorde som om det vore igår. Jag saknar honom och jag längtar efter honom. Trots att han inte vill veta av mig.
Jag har så svårt att tro att det är sant, kan liksom inte fatta hans ord. I augusti skriver han till mig, jag känner igen hans ord, det är min gamla vanliga R. Han kallade mig baby och var så där söt som han alltid är mot mig. Sen går det ett par veckor och då kommer ett kallt och elakt meddelande som inte alls stämmer med den R jag känner. Hans ord va så kalla och svenskan var så korrekt. Han skrev tom Med vänliga hälsningar R.
Jag måste väl acceptera att han inte vill ha mig, att han har en flickvän och inte vill vet av mig mera, men jag fattar inte, han vet att jag väntade på honom, han vet att jag stöttade honom och stod vid hans sida och sen bara gick han vidare och det enda han kunde säga var dessa kalla ord. Jag köper det inte, jag kan inte fatta liksom.
Försöker bli arg och glömma, men det går inte. Han är i min skalle hela tiden och allt påminner mig om honom och om oss. Tiden har stått still i min skalle och jag kommer inte ut.
Jag saknar honom hela tiden. Det gör så förbannat ont.
Vill inte älska honom men jag gör det.
J som jag kysste bort en kväll med, han fick mig att glömma en stund, fick mig att må bra, han var ung och han var jätte snygg. Han kunde verkligen få mig att tänka på annat, men han ville inte ses igen, tror han har tjej, misstänker att han kanske tom är förlovad. Om man nu kan lita på facebook.
M smsar mig och det är kul. Han är trevlig och bra på att skicka sms. Men han gör mig osäker. Han bor nästan 40 mil ifrån mig, han har ganska mycket ”ölkort” på facebook. Men han var hemma i helgen och verkar inte ha druckit i helgen som jag fattar det. Kanske kan man se vad det leder, men eftersom jag inte sett honom live så skrämmer det mig och jag jämför allt med R. Men jag försöker, vill så gärna kommer över R.
Hatar ensamheten och jag hatar saknaden. Kan inte smärtan bara försvinna nu och såren läka?
Jag orkar inte sakna R mera nu.
Sinnesro.
