Bort ur min skalle.
Snälla bort från min skalle, låt honom försvinna ur mitt huvud, bedöva mitt hjärta och få mig att sluta minnas, jag vill gå vidare nu.
Varför försvinner han inte ur min skalle? Varför saknar jag honom än och varför fattar jag att han inte tycker om mig och inte vill ha mig? Jag är så trött på att sakna honom och på att tänka tillbaka på den tid vi hade. Jag vill inte och jag orkar inte, men ändå saknar jag honom så in i helvete.
M fortsätter att smsa och ärligt talat så är han underbar med sina sms. Ringde honom i går och vi pratade över två timmar, vi hade lätt för att prata och de va riktigt trevligt.
Hans dialekt måste jag nog bara vänja mig lite med. Ovant men jag vänjer mig nog.
Han var jätte trevlig och jätte go verkligen och på pappret ser allt bra ut. Han vill ha barn. Han hör av sig mycket, han är inte rasist, han har helt okej musiksmak, jobb, snygg klädstil och skosmak. Han verkade inte ha något emot att jag inte dricker så ofta och han verkar lyssna på vad jag säger. Han tror inte han är kattallergisk. Han säger iaf att han tycker om att hålla handen och kramas, men det återstår att se.
Det gäller ju att det klickar när man ses också och det är väl det som skrämmer mig. men just nu känns det som om jag skulle kunna hångla och ha sex med vem som helst. He he.
Bra kurs och trevligt sällskap, kan det bli bättre?
Tror nog man är lite skadad av alla hormoner som ligger och väntar. Jag saknar närhet och sex, så är det bara.
Jag tänker inte leva celibat och gråta över R mera, nu när han tydligt sagt att han inte vill ha mig har jag ingen anledning att sitta här och vara honom trogen. Jag måste pränta in det i skallen. Han vill inte ha mig och jag måste gå vidare.
Jag måste acceptera det jag inte kan förändra och ha mod att förändra det jag kan….
Måste acceptera att han dricker och inte vill ha mig och jag måste ta mod till mig att våga prova att försöka älska igen…. Jag måste våga dejta och inte känns skuld för det.
Sinnesro
