Same old story
Jaha så var vi här igen.
M har fortfarande inte hört av sig och han har åter igen ignorerat min puff på facebook.
Jag antar att hans tystnad betyder att han inte kommer i helgen. Men varför säger han inget varför hör han inte av sig, varför bara försvinna?
Han sa Jag ringer om en stund och sen är han borta.
Jag fattar verkligen inte. Vad fan hände? Varför?
Jag tänker inte tjata, vill han inte träffa mig och vill han inte prata med mig så ska han få slippa. Det är inte okej att bara försvinna såhär. Jag har bjudit hem honom till mig och han svarar inte på om han kommer eller ej och nu är han borta. Det är inte juste. Jag blir så trött.
Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Ingenting känns kul eller vettigt just nu.
Saknar de där samtalen på kvällarna, att ha någon att prata med och dela dagens händelser med, någon att pussa god natt, någon att längta efter.
M verkar fått kalla fötter eller nåt. J verkar ha tjej och var inte sugen på mer än lite hångel utanför krogen och min älskade R är borta, förmodligen i sitt missbruk eller så är han så där lycklig och gullig som han va med mig med någon annan.
Jag mår illa av den tanken, det gör ont och jag får yrsel och svettningar när jag tänker så.
Jobbar sista natten nu, tack o lov inte med idioterna som tycker jag skriver för högt.
Efter denna natt så är jag ledig i flera dagar, hade hoppats på en dejt men nu blir det dvd med en god vän och depp talk istället. Tänker inte hyra någon jävla kärleksfilm iaf så det blir väl någon skräckfilm och massa chipps eller nåt.
Va hos terapeuten i dag, givande samtal men jag stör mig lite på att hon säger jag förfinat R. Men bortsätt från att hon försöker få mig att inse att han inte va så bra som jag trodde och jag envisas med att försvara honom så har vi givande samtal.
Hon försöker få mig att säga ifrån och avsluta relationer med folk som inte behandlar mig juste och det låter ju som en självklarhet men för mig känns det omöjligt att dumpa folk och att säga ifrån, jag vet inte om jag överdriver min reaktion eller om jag kräver för mycket så jag knipet käft till folk gått över gränser alldeles för många gånger, då kanske jag kan säga stopp och hejdå. Men min gräns är långt bort och jag accepterar mycket för att jag är osäker på om jag har rätt att bli arg, besviken osv.
Jag vågar inte, jag vill inte vara en subba och jag vill alltid ge folk 10000 chanser.
Ex M. Jag vill inte ha en kille som inte ringer när han säger att han ska ringa och jag vill inte ha en kille som kommer och går som det passar honom.
Jag tycker inte man säger att ”jag ringer om en stund” och sen hör man inte av sig på flera dygn. Jag tycker inte heller att man uppvaktar någon i över en månad och säger att man ska ses men sen inte ens kan svara ja eller nej när jag bjuder hem honom.
Jag vet att jag kanske sätter R på en pedestal men när han va nykter innan hans återfall var han precis så som jag vill ha en man, Exakt! Han ringde alltid mig, vårat samtal var dagens höjdpunkt. Han hörde av sig hela tiden, tänkte på mig och saknade mig och han visade det. Om han missade mitt samtal så ringde han upp inom 10 min han VILLE alltid prata med mig och han ville ALLTID träffa mig. jag vill att det ska vara så, jag vill känna mig betydelsefull och älskad, jag vill vara någons allt. Prio 1 liksom.
Jag har aldrig fått vara det förutom med R och jag känner att det är så jag vill ha.
M har redan nu sårat mig så varför fortsätter jag? Varför ber jag honom inte dra? Varför väntar jag på att han ska bli värre eller dumpa mig, varför säger jag inte till honom att jag tycker han gör fel? Bara tanken på att skriva ett sms eller ringa och säga till honom att jag tycker han är dum som gör så här mot mig, bara tanken får mig att må dåligt. Varför är jag rädd? Varför anser jag mig inte ha rätt att ställa krav och säga ifrån?
Varför anser jag att jag inte att jag har rätt att kräva att nästa kille ska vara bättre än R eller åtminstone liks bra men nykter?
Varför kan jag inte släppa R och inse att han inte vill ha mig? Varför vill jag envisas med att det måste ha skett något missförstånd? Eller att han är full och dum och allt blir bättre när han gjort en lång och bra 12 stegs behandling och sen kontaktar mig?
Varför envisas min hjärna med att tänka och hoppas så, eller kanske är det mitt hjärta som envisas med att älska och hoppas?
Sinnesro
