Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Jag har många vänner men väldigt få av mina vänner har tid och tar sig tid. Det sårar mig även om jag förstår dom.

Idag pratade jag med en av mina bästa vänner som varit ute och rest i fem veckor. Vi pratade på om resan och lite annat och hade jätte trevligt, tiden rann iväg och vips så hade det gått 1 ½ timme. Då avslutar hon med att säga att det finns så mycket bättre vettigt man kan göra av 1½ timme än att sitta i telefonen och att hon tycker det är bättre att ses. Jag svarade att ses är toppen men att det är svårt att hinna ses och att det är viktigt i en vänskap att ha lite längre samtal ibland för det är då man kommer in på de djupa samtalen. När man bara pratar korta snabba samtal medans man sitter i bilen så är det svårt att komma in på djupa och alvarliga ämnen och att man lätt tappar kontakten om man inte har djupa och lite längre samtal ibland, sa jag.  Jag syftade då på att hon inte vet ett skit vad som hänt mig medans hon varit borta och hon har inte haft tid att prata och stötta mig under dessa 7 månader jag mått piss.
Hon svarade att hon inte har så mycket djupt att prata om och att hon ska sluta prata så mycket i telefonen men att vi kan träffas och på en fika på stan.  Jag tappade orken och faktiskt sårad av att hon inte är mera intresserad av saker som jag vill prata om och mitt mående. Att hon vill ses är kul och jag vill gärna träffa henne också men saken är den att hon aldrig har tid att ses när jag kan så det är väldigt sällan vi ses, mycket pågrund av att hon inte kan planera. Men nu är det som det är och hon har sagt att hon inte vill prata i telefonen och jag har sagt att långa samtal är viktiga för mig för vänskapen då jag tycker att det är då man kommer in på alvarligare och ett djupare plan.
Tror dessvärre att vi kommer tappa mer och mer kontakt då hon inte har tid med det som jag nu behöver.

 Ingen av mina vänner förutom en killkompis och min kompis som har samma cancerrisk som jag vet att jag ska till läkaren på tisdag och eventuellt operera mig för ingen har tid att lyssna. Ingen har tid att lära känna mig och mitt nya jag, ingen är intresserad av mig, de vill att jag ska fortsätta spela på och vara vanliga jag.
De säger att jag ska rycka upp mig och inte låta killar vara allt i livet, att det finns så mycket mer i livet än R. Men ingen har tid och lust att ta del av mitt inre. Jag försöker att ge mina vänner en del av mig, men ingen förstår eller har tid att lyssna och det känns jobbigt.
Vissa saker kan man inte prata om på en mobiltelefon i en bilkö lite snabbt, vissa ämnen måste få ta tid och plats.

Det är få av mina vänner som känner mig och ju mera jag jobbar i min terapi ju mera känner jag att ingen vet vem jag är. När jag försöker prata om det så har ingen tid, så jag lägger ner.
Ingen behöver veta och ingen behöver förstå. Vill de inte så kan jag inte tvinga dom. De tycker om mitt gamla jag och de vill att jag ska bli hon igen, men jag tror inte jag blir hon helt igen. Ibland tar jag återfall och ramlar in i mitt gamla teater jag, men jag hoppas att ju mera jag jobbar med mig själv ju mera kommer jag att förändras och vill de inte lära känna mig så ska de få slippa.

Jag kan bara inte förstå att en av mina bästa vänner som vet att jag mår dåligt och går i terapi och är deprimerad inte vill ha långa telefonsamtal när jag säger att det är viktigt för mig för att komma in i samtal som är mer på djupet.
 Det hon egentligen säger är ju att det finns viktigare saker att göra än att prata i telefonen med mig i 1 ½ timme och att hon inte behöver ha djupa samtal i en vänskap.
Vi glider ifrån varandra mer och mer och mycket beror på att jag insett att hon inte ger mig något, hon bara tar.
En annan av mina bästa vänner har även hon dragit sig undan, hon har mycket med sin familj just nu, hon och hennes sambo ska kanske skaffa ett barn och hennes son är nu tonåring och hon har blivit chef och hon har mycket med allt. Jag saknar henne och hon betyder mycket, men just nu har hon bara tid att prata med mig samtidigt som hon går ut med hunden och de senaste veckorna har hon inte ens haft tid då.  Jag känner mig i vägen och onödig.

Detta får mig att sakna R ännu mera. Han hade alltid tid att lyssna och han förstod mig alltid. Han var nyfiken på mina tankar och min erfarenhet. Han ville veta allt om mig.
Mina vänner och min familj vill bara att jag ska acceptera min ensamhet och rycka upp mig.
Hur ska jag rycka upp mig när ingen vill höra mina tankar?

Ingen vet att jag skär mig, ingen vet om mina ätstörningar, svälta och svulla.  Ingen vet om mitt förflutna och ingen vet om min barndom. Ingen vet vem jag var och vem jag är och ingen vet längre vem jag håller på att bli.
 Ingen frågar, ingen lyssnar. Jag vet inte längre om jag vill berätta, jag har försökt så många gånger, tror jag ger upp nu.
Det är bara några dagar kvar nu till jag ska till läkaren, nästan ingen vet. Jag försökte säga men jag tror jag skiter i det nu, jag kan berätta sen när det blir aktuellt för ingreppet.
Om det nu blir något ingrepp.

Kanske låter jag bitter, kanske har jag offerkoftan på mig. Men jag känner mig bara mer och mer utanför och mer och mer ensam.
Jag börjar hitta en del i mig själv som R hittade i mig, den lilla tjejen vill bli sedd och hörd. Men hon orkar inte slåss. Hon vill att folk ska upptäcka henne så som R gjorde.
Kanske har jag höga krav men jag vill omge mig med folk som ger mig något, folk som får mig att må bra och känna mig älskad. Just nu känner jag mig bara som om jag vore något onödigt jobbigt och som om jag bara var till besvär.  Det gör ont, men det är precis så jag känner mig.
Jag känner mig oälskad, onödig och till besvär.
 
Sinnesro