Saknar dig så enormt mycket

Sitter med morgonkaffet, vaknade av regnet men orkade inte kliva upp, efter en stund blev saknaden och tomheten så stor att jag klev upp för att avbryta tankarna.

Hur mycket kan man sakna en annan människa? Jag tror jag snart går sönder. Ingen verkar förstå hur mycket jag älskar honom, ingen tror på oss och ingen tror att han kommer tillbaka.
Detta gör saknaden bara värre och jag måste tro och kämpa ensam.

Jag letar halmstrån. Allt för att orka överleva. Det finns en hel del halmstrån faktiskt, även om kanske bara jag ser dom.
Han har faktiskt inte gjort slut, trots att jag smsat och sagt att om han inte vill vara tillsammans med mig mera så måste han skicka ett sms och tala om det annars antar jag att vi fortfarande är tillsammans och då fortsätter jag kämpa och vänta.
Han har inte tagit bort mig från facebook.
Han har trots alla mina sms och telefonsamtal inte bett mig sluta.
Han lovade ju mig att göra slut om han inte ville vara tillsammans längre. Vi pratade mycket om det, hur viktigt det va att kämpa och hur viktigt det är att säga till om något är fel eller man vill göra slut.
Han har förklarat att när han är ute och dricker så gör skammen att han inte orkar höra av sig. Detta säger även min terapeut till mig. Hans missbruk gör att han inte orkar tänka på mig och orkar höra av sig för jag tillhör hans friska liv och hans bra och nyktra liv, det livet orkar han inte med just nu och därför kan han inte höra av sig.
Jag har läst en hel del om missbruk och det står lika överallt, en missbrukare orkar inte höra av sig till dom de älskar. Det är för jobbigt och ger för mycket ångest och skam.

Han har snart inte hört av sig på två månader, alla tycker jag ska ge upp. De tycker jag är naiv som tror att han kommer tillbaka. De tycker jag ska inse att han dumpat mig. Att han inte vill ha mig längre och att jag ska gå vidare med mitt liv.
Men jag hoppas fortfarande att han ska vilja komma tillbaka till mig och nykterheten.
Jag vet ju att han är ute och super. Det är jag 100% säker på, jag vet att han gick ut på ett återfall och jag har fått bekräftat på flera sätt. Dessutom har han hälsat till mig genom hans syster, så jag vet att han är ute och super .
Hade det varit en “vanlig” kille hade kanske fattat piken när han inte hörde av sig på någon vecka, men det är annorlunda med min älskling, han är alkoholist och jag vet att ha inte hör av sig när han super, och han har lovat mig att säga till om han skulle lämna mig. Så hur kan jag då fatta piken?

Vi lovad ju varandra och kämpa och inte ge upp, jag sa alltid att han inte skulle bli av med mig så lätt och han svarade alltid att det va bra.
Allt vi sa och allt vi lovade måste ju finnas där i honom än, eller?
Det är så svårt att släppa hoppet när jag inte får ett avslut, jag vet ju faktiskt inte, han kanske vist älskar mig. Jag älskar iaf honom enormt mycket.

Jag vet inte vad jag ska göra, saknaden är så enorm. Ska jag skicka sms eller låta honom vara? Vad ska jag skriva? Ska jag kontakta han syster igen eller ska jag ringa hemmet han bodde på?
Kanske gör mina sms att han bara mår sämre och dricker mera, eller tycker han om att få mina sms?
Vad mår jag bra av? Om jag nu ska tänka på mig själv, vad vill jag?
Jag vill ju bara att han ska vilja komma tillbaka till mig och nykterheten, eller åtminstone höra av sig på nåt sätt så jag vet att jag inte väntar i onödan.

Snart har han varit ute i två månader.
Lång tid kan tyckas men jag vet inte om två månader är lång tid för en missbrukare, för mig känns det som en evighet, samtidigt som det känns som det vore igår jag släppte av honom vid ett aa möte i stan och pussade honom hej då.

Jag vet att jag inte kan göra honom nykter, men jag blir tokig på att inte veta vad han är eller gör.
Jag går på Al-anon möten ca 1 gång i veckan. Det är som AA fast för anhöriga. Det hjälper lite att träffa andra med samma bakgrund och höra deras berättelser.
Men ingen verkar sitta i min situation, jag känner mig ensam.
Min terapeut träffar jag också en gång i veckan, hon är jätte bra. Men det känns som om jag behöver henne varje dag just nu. Ångesten och saknaden är så jobbig och det känns som om jag måste bäras allt ensam.
Jag saknar honom bara mer och mera ju mera folk sviker mig och ju flera som säger att jag ska skita i honom och gå vidare.

Jag kan inte glömma all kärlek han gav mig och jag kan inte ge upp tanken att få uppleva den igen.
Jag älskar honom för mycket för att ge upp.

Sista gången jag pratade med honom var 29 mars 2010. Hoppas jag snart får höra hans röst igen. Jag saknar honom så mycket.

Sinnesro


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0