Tokig av saknad och av väntan.
Jag har inte hört något om mina cancer prover än, men det har ju bra gått en vecka. Jobbigt att vänta och bära all oro ensam.
Cancer är ett ämne folk inte gärna pratar om, det är jobbigt svårt och läskigt. Min Pappa orkar inte alls, det hör jag på honom, så jag undviker prata med honom om det.
Sen är det svårt för folk att förstå vad bröst cancer betyder i verkligheten, vad man måst gå igenom och jag orkar inte förklara just nu. Om jag nu har cancer kommer jag ju få förklara så många gånger iaf.
Men just nu vet jag inte om jag har det eller ej.
Det är ju bara att vänta på provsvaren, mer kan jag inte göra. Jag tror inte jag har cancer. Jag kan inte ha det nu, det är fel tid, det kan bara inte vara så.
Dessutom har jag alltid fått för mig att jag ska få cancer i höger bröst först och nu har de ju hittat en knöl i vänstra, så det känns bara inte verkligt.
Nä, jag kan bara inte ha cancer, det får inte vara så helt enkelt.
Jag har andra saker att tänka på just nu än cancer. Min älskling! Jag kan bara tänka på honom just nu så jag har inte plats i huvudet för några cancer tankar. Min kärlek till honom är starkare och kanske är det tur det.
Jag vet inte hur jag ska överleva utan honom. Saknaden rycker och sliter i min kropp, det gör så ont och allt påminner om honom.
Jag vill att han ska komma till mig nu. Jag klarar inte av denna väntan.
Hur länge ska han supa?
Vart är han och är det något jag kan göra som jag inte provat?
Finns det verkligen inget sätt att få honom höra av sig och sluta dricka?
Det är 1 vecka och 2 dagar sedan jag sände mitt förra sms, känns jätte jobbigt. Men jag måste försöka låta bli att smsa honom på ett tag.. Det är ju snart det ända jag inte provat, att låta honom vara.
Min terapeut och spåtanten och alla möjliga anhörighets grupper och psykologi böcker jag försökt hitta svar i säger att jag måste sluta smsa. Att han hör av sig när han tillfrisknat, men jag är så rädd att han ska glömma bort mig, att han ska strunta i mig, att han ska känna att det inte är någon mening med att höra av sig osv. Jag är livrädd helt enkelt.
Drömmer fortfarande om honom varje natt. Tänker på honom nästan hela tiden. Han fattas i allt jag gör..
Jag har inte många som stöttar mig, inte många som orkar lyssna, jag känner mig väldigt ensam med min sorg och min oro. Telefonen är så tyst och de lediga dagarna så tomma.
I går städade jag och idag ska jag tvätta och sen i kväll på ett acoa möte. Det är för vuxna barn till missbrukare och dysfunktionella familjer. Ska gå på massa olika möten, alltid lär man sig något. Har ju inte mycket annat att fylla mina lediga kvällar med.
Men allt jag gör och alla dagar som går är som en transportsträcka tills min älskling ska komma tillbaka, ingenting är egentligen speciellt kul och inget är speciellt givande. Jag har inget direkt kul att se fram emot förutom om han kommer tillbaka.
Jag försöker piffa upp hemma, boka in träffar med vänner, shoppa, planera renovering hemma, köpa nya möbler. Ja jag gör verkligen allt jag kan för att få dagarna att kännas värdefulla och för att få mitt liv innehållsrikt trots att han inte är hos mig. Men ärligt talat, så är allt bara teater. Allt är en transportsträcka tills han kommer tillbaka och kommer han inte tillbaka så finns det inget liv kvar. Så känns det och så är det.
Han är mitt allt….
I morgon börjar jag jobba igen efter min ledighet, ska jobba ganska mycket nu. Jobbigt men skönt på samma gång. Jobbigast är att gå upp på morgonen, sen är det väl okej. Kanske bättre att jobba mycket, kanske tänker jag mindre då?
Jag håller på att bli tokig, och snart går min terapeut på semester i fem veckor och jag vet inte hur jag ska överleva utan henne, just nu känns det som om hon är den ända som förstår mig och som lyssnar och orkar ge råd och svar på mina frågor. Hon ser mig och hon hör mig och framförallt respekterar hon mig.
Jag har kommit fram till mycket när jag arbetat med mig själv och jag har börjat se hur mitt liv sett ut sedan min mamma dog.
Ärligt talat så är min älskling den första människan sedan mamma dog som faktiskt sett mig och tyckt om mig för den jag är. Han såg hela mig och kom in i mig så han såg min insida, han kom åt den där sårbara och ensamma tjejen som jag är, men ingen annan har sett mig och ingen har undrar hur jag mår. Men det gjorde han. Han såg mig. För första gången sedan jag var 12 år så kände jag mig sedd. Jag kände att jag betydde något, han såg mig och han tyckte om mig.
Jag har börjat minnas och prata med min terapeut om min barndom, det är ganska jobbigt. För fy fan vilket liv jag haft egentligen.
Det är inte så konstigt at jag mår dåligt.
Just nu är allt tufft, ångest, panik, rädd, saknar, uttråkad, pms, ensam, men störst är ändå saknaden, jag saknar honom så min kropp skakar….jag orkar snart inte mera, han måste komma tillbaka snart. Han måste höra av sig. Jag dör utan honom. Han måste komma tillbaka, jag behöver hans kärlek, hans trygghet och jag behöver honom för att detta liv ska ha en mening.
Sinnesro
