Leveransrapport
Tackar gud för leveransrapporterna på mobilen, för idag kom mitt sms fram till min älskling, 18.15.
Det var faktiskt lite läskligt för jag och en vän som har allt för många likheter och gemensamma saker satt och fikade. Vi har grymt många gemensamma saker men det är en annan historia, hur som helst så satt vi åter igen i en båt som är väldigt lika varandra.
Hon hade skickat ett sms till en kille hon är förtjust i som är för glad i spriten, hans tele var avstängd och hon var orolig. Precis som jag, satt hon och väntade och hoppades att smset skulle komma fram, det enda som skiljer är att min älskling är medveten om sitt missbruk och vad han måste göra, hennes flirt har inte ens kommit till insikt än.
Hur som helst satt vi på ett fik och diskuterade varför min älsklings mobil var avstängd och vi kom fram till 4 olika anledningar, något hemskt hade hänt typ olycka (hjääälp), hans batteri var slut (troligen), han ville supa ifred (mycket möjligt) eller han var på behandling (hoppas och ber till gud).
Jag hoppades på det sista men trodde väl mera att hans batteri var slut.
Sen klurade vi på anledningen till att hennes flirts tele var avstäng och kom väl på att antingen ville han supa ifred, en olycka hade hänt eller så hade han glömt ladda den.
När vi sitter där och spekulerar som två alkis änkor så får hon en leveransrapport. Vi hoppade till och jag skojade till det och sa att jag måste kolla min telefon, det kanske är ett leverans rapports omen på gång, men jag hade inte fått nåt så jag stoppade besviken ner telefonen igen, men efter 5 min kom ett pip!!!! En leveransrapport från min älskling!! Är det inte sjukt så säg.
Dom känner inte varandra, bor i två skilda städer i Sverige, men de super och leveransrapporten från våra älsklingar kom med bara minuters mellanrum när vi satt och pratade om dom. Sjukt, speciellt när man vet allt annat som jag och min kompis har och haft för gemensamma saker genom åren.
Där satt vi som två alkis fruar och glodde på våra telefoner, mitt hjärta slog så hårt att jag höll på att kräkas, jag blev varm, kär, illamående och rädd.
Verken jag eller min kompis fick svar på våra sms, men vi var bägge tacksamma över att de hade kommit fram. Nu vet vi att de lever iaf. De har slagit på telefonerna och de har förmodligen läst våra sms.
Jag blev glad och varm, ja nästan lycklig för en stund. Han lever, så länge han lever finns det hopp.
Sen kom rädslan för ett sms där han skulle be mig sluta skicka sms, och sen kom besvikelsen av att inte få ett svar denna gång heller men sen kom tacksamheten tillbaka att han levde och att han inte bett mig fara åt helvete iaf.
Nu kommer dock det jobbiga, jag får inte sända mera sms. Inte på ett tag i alla fall. Hälst inte på väldigt länge. Jag måste släppa taget, måste låta den högre makten hjälpa mig.
Hjälp. Hur ska jag klara detta, mina sms är ju allt jag har………hjälp.
En dag i taget ska jag klara. Idag klarar jag det iaf.
Han kommer tillbaka fortare om jag slutar skicka sms, säger alla. Frivården, terapeuten, al-anon, spåtanten och ett par vänner som är rätt kloka. Så jag antar att det kanske kan stämma.
En del av mig vill ta bilen och leta upp honom, kidnappa honom och låsa in honom med aa boken som ända sysselsättning och all min kärlek.
Men jag vet ju att jag inte kan göra honom nykter, jag vet ju det. Men hur kommer det sig att så många verkar slutat med en kvinnas hjälp och närhet. Varför får inte jag vara med och uppleva sånt? Varför kan han inte sluta med min hjälp och mitt stöd? Varför får jag inte vara med?
Några kloka som borde veta, säger att jag ska vara glad och tacksam över att han inte vill blanda in mig i sitt missbruk och att det är ett tecken på att jag betyder enormt mycket för honom och att han skäms som en hund över vad han ställt till med.
Hoppas de har rätt.
Jag vill inte att han ska behöva skämmas, jag är ju inte arg, jag vill ju bara att han ska komma tillbaka så jag får hålla om honom. Jag vill ju bara ha tillbaka min alkis, fast hälst nykter.
Sinnesro
