Tror på dig
Jag har valt att tro på dig och tro på oss.
Just nu har jag valt att tro på all den kärlek du hade för mig. jag väljer att tro att du kommer tillbaka när du mår bättre.
Kanske gör jag det för att överleva, för att jag inte orkar ta emot det faktum att du inte vill ha mig. Kanske väljer jag att tro på dig för att jag känner det är rätt och sant.
Jag vet inte, kanske har jag fel, men min mage känner att du tycker om mig och att allt du sa var sant, att du menade det du sa.
Jag vet att du är en god människa som är sjuk och jag väljer att tro att du kommer tillbaka när du är friskare.
Jag har pratat med flera fd missbrukare, alla säger samma sak. De som betyder mest stöts bort först, för när man är i en behandling så mår man så otroligt piss att man inte orkar och kan hantera den skuld och ångest man känner för dom som betyder mest.
Jag lyssnar på dom som vet, de som varit med om samma sak. De borde veta vad de pratar om.
Kanske är jag den mest naiva, korkade brud som finns, men då får det vara så.
Jag tror fortfarande på din kärlek. Jag tror fortfarande på oss.
Funderar på att gå anhörigprogrammet i vinter. Det kan ju inte skada. (http://www.mariaberoendecentrum.se/?action=view&id=127-201&clog=0-2325)
Anhörig är jag ju hur jag än vänder och vrider på det.
Pappa är nykter alkoholist sedan 7 år. Lillebror är nykter och drogfri sedan 9 år. Min brors svägerska är aktiv missbrukare, min brors svärfar är alkoholist. Min Farfar söp ihjäl sig innan jag föddes och Du min älskling är alkoholist på tillfriskning.
Några få vänner tycker jag är psykiskt sjuk och borde sjukskriva mig och lägga in mig. Så illa är det inte. Jag behöver bara stöd och kärlek och kraft tills du mår bättre och kontaktar mig igen. Jag vill ju bara bli älskad.
Jag måste tillfriskna och ta tag i mitt förflutna, måste hantera mina förluster och min sorg.
Men det skulle vara lättare om jag slapp göra det ensam.
Kan inte låta bli att vara avundsjuk ibland på alla som har någon att dela det jobbiga med, jag känner mig så ensam. Förut hade jag dig att prata med, nu sitter jag och skriver i en blogg ingen läser, jag får inte några svar på mina frågor. Jag saknar dig så mycket.
Orkar inte tänka, orkar inte känna, jag måste tro på dig och oss. En dag i taget tänker jag stå ut och leva utan dig, i hopp om att du snart kommer tillbaka.
Sinnesro
