Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Vad är en tjejblogg utan smink tips? Jag har nästan bara skrivit om hjärta och smärta och kommer med all säkerhet fortsätta med det.
Men jag måste rekommendera http://www.emitemakeup.com/ 
Jag har provat, pudret, ögonskuggorna, mascaran och foundation och den svarta kajalen.  Grymt bra, kan inte leva utan mascaran. Absolut den bästa jag någonsin provat och då har jag plöjt igenom en heldel mascaror genom mitt 37 åriga liv.
Vet faktiskt av säker källa att idol teamet använder detta smink och att Bagge stormtrivs med detta märke. Coolt då märket ägs av en svensk trevlig tjej i södra Stockholm.

Jag har alltid tyckt om smink och sminkat mig på mitt sätt och beroende av smink på ögonen. Huden behöver inte så mycket smink på, men ögonen måste ha lite skuggot, kajal, eyeliner och mascara.
Jag har lärt mig sminka mig själ och får mycket beröm över mitt sätta att sminka mig, så det är iaf en sak jag verkar vara bra på.  Jag blandar dyrt och billigt smink men detta märke passar min smak jättebra. I love it.

Jag gillar att läsa andras bloggar, men det är svårt att hitta bloggar som ger kraft, tips och handlar om sånt jag skulle vilja läsa/behöva läsa om. Missförstå mig inte, det finns grymt bra och roliga bloggar men nästan alla bloggar är från unga tjejer och absolut inget ont om dessa energi knippen, de skriver skit mycket bra och jag gillar mycket tips och idéer som de har, de hjälper mig dessutom att hålla mig ung och uppdaterad.  Men ibland så skulle jag vilja läsa en blogg av någon i samma sits som mig själv, men det är svårt att hitta. Nästan alla bloggar är av unga tjejer som lever med en ursnygg kille, de pluggar och har stora drömmar om livet.
 Det bloggas mycket om mode och smink. Eller så handlar bloggarna om graviditeter, småbarn eller familjer.
Jag har hittat en jättebra blogg om en fd missbrukande kille och jag har hittat flera tjejbloggar som ger tips om smink och annat, jag följer dessutom några graviditets bloggar och mamma bloggar, men det är svårt att hitta någon som kan ge mig lite kraft och hopp för mig i den sits jag sitter i.
Är det någon ensam snart 40 årig tjej med barnlängtan och kärlekslängtan där ute? Eller är det någon därute som kan komma med tips vart man kan hitta en ny livskärlek?
Hur i helvette ska jag komma över R och hur ska jag hitta en mening med livet? Jag börjar få panik, jag är snart lika gammal som min mamma var när hon insjuknade i cancer, jag har inga barn och ingen man och tanken att mitt liv kanske tar slut vid 39 som min mamma kommer allt oftare.
Jag hatar att jämt vara ensam och att ingen som älskar mig. Jag vill inte dö ensam och jag vill inte dö utan att fått leva innan.

Jag har så mycket kärlek att ge så jag spricker snart. Igår när jag låg och glodde på tv så kom jag på mig själv att jag liksom kände mig kär, men i vad och vem, det vet jag inte riktigt? Förmodligen mitt X, R.
Det extra insatta idol programmet började och jag kunde lägga all kärlek på Jay. Helt sjukt, jag kände mig tok kär. Jag har så mycket kärlek som bubblar i mig och ingen att lägga den på, antingen lägger jag allt på mitt X, R som jag inte vet ett dugg om eller så lägger jag min kärlek på Jay som en annan tonåring. Hur knäpp är jag inte? Jag blir kär i en idol som om jag vore 11 år fastän jag är 37 år :o)
Men det känns som om jag är kär ibland, för jag har så mycket känslor som ingen tar emot.
Jag blir snart galen. Jag saknar kärleken så enormt mycket. Jag saknar R, han gav mig kärlek och han tog emot kärlek. Det var så underbart att gosa, pussas och gulla. Jag sakar det, hans sms, hans röst, våra långa telefonsamtal och våra mysiga helger. Jag saknar alla planer och allt hopp vi hade.
Jag kan fortfarande inte förstå vad som hände och varför.
Finns det verkligen inte något hopp om att det kan bli vi igen? Vart är han? Vad gör han?
Jag ska nog prova skicka ett julkort och se om det förändrar något. Vad har jag att förlora?
Jag vill så gärna ha det vi hade igen och ingen annan verkar vara intresserad av att ge mig en bråkdel av det, så ett julkort får det nog bli.

L har inte hört av sig och det är nog tur, för jag har ibland så dåligt samvete och är så orolig för honom att risken är att jag inte skulle kunna stå emot honom om han ringde och höll på. Men jag vet att han går på heroin, jag kan inte hjälpa honom och när man är i ett sådant tungt missbruk så kan vad som helst ske. Jag måste vara rädd om mig själv.

Sist på Al-anon mötet frågade en person där mig om jag hade skaffat mig en sponsor än. Det har jag inte och jag har därför heller inte börjat jobba med stegen, vet inte om jag vill eller kan det än. Men kanske borde jag det? Jag vet inte.
Jag har inte hittat någon som jag känner kan bli min sponsor, eller jo kanske två stycken men jag har inte fått tillfälle eller kontakt på det sättet än.  Vi får se vad som sker.
En dag i taget, släpp taget, lev och låt leva.

Sinnesro