Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Tiden rinner iväg, snart är det jul igen.
Jag hatar julen, jag känner mig bara så utanför och ensam. Förra året hade jag ingen att fira med eftersom jag jobbade på dagen och på kvällen när jag var ledig hanns det inte med. Alla var så långt borta, så jag firade julen ensam med katterna.
Denna jul åker jag över en sväng till pappa och hans särbo, så jag iaf får lite julmat, men sen är jag nog hemma med katterna.
När jag firade julen med min lillbror och hans familj samt våran pappa och brorsans svärföräldrar så var det mysigt och lite julstämning men jag kände mig utanför då jag inte passade in bland de ”vuxna” som bara pratade amorteringar, dagis, föda barn osv. och jag passade inte in bland barnen och tonåringarna då jag faktiskt är vuxen. Jag kände mig utanför och ensam och jag åkte alltid hem till min tomma lägenhet. Men att fira hela julen ensam var självklart värre, trodde inte det skulle vara så farligt, men ärligt det var ingen höjdare.
Hade ju hoppas på att fira julen i år i Uppsala med R och hans syster, men så blev det inte.

 Men så lagom till 1 advent kom L in i mitt liv och jag skulle fira med L, men han verkar inte kapabel till det. Han har skrivit till mig på facebook och jag har fått hans nya nummer, men jag tror inte han är drogfri.
Han skriver inte speciellt långt eller förlåt eller nåt, ingen förklaring eller ånger. Bara att han blivit rånad och sovit på stationen och sen sitt nya mobilnummer.
Jag svarade via facebook att jag inte förstod varför han sov på stationen då det gick massor med tåg hem till honom efter vi pratat och att han har ju hela sin familj i Stockholm. Jag skrev att jag hoppades att han snart skulle vara nykter och drogfri igen för den goa och mysiga L är saknad.
Men än har han inte svarat på det meddelandet, och jag tror väl inte att mitt lilla meddelande kan få honom drogfri men jag vill ändå att han ska vet att jag tycker om honom, men bara när han är nykter och drogfri.  Jag har så dåligt samvete, men inser att det inte fanns eller finns något jag kan göra. Jag kunde ju inte åka till t centralen i Stockholm och leta efter en pundare som jag knappt vet hur han ser hur. Vi har ju faktiskt aldrig träffats live.
Jag vet att jag inte kan hjälpa honom, ändå får jag så dåligt samvete, varför?

Nu verkar han iaf vara hemma i sin egna stad och jag hoppas att han snart får ny hjälp, för vad han än säger så är han inte drogfri. Så korkad är jag inte. Även om han försökte med att han var trött och bara tagit 2 öl och en tablett som en läkare skrivit ut till honom, jag köper inte alls hans story. Han pratade som om han var helt hög, borta, svamlade.  Jag tror han tagit heroin, för så borta som han var kan man inte bli av lite trötthet och 2 öl. Och vilken läkare skulle skriva ut lugnande tabletter till en fd missbrukare och varför skulle han ha lugnande? För att gå på en dejt med mig eller? Nej jag köper inte hans krångliga historier. Vad han än säger så är något knas.

Min vän som jag bråkade med häromdagen verkar ha dåligt samvete iaf. Hon är nu super gullig och nu har hon hittat en jacka som hon tror jag kommer gilla så hon ska köpa den så får hon pengar av mig sen. Det var rea och den är en munkjacka som är klockren min stil. Hon känner mig verkligen. Jag är ju dessutom munkjacksberoende, jag bara älskar munkjackor.

Kaos på jobbet idag så jag har slitit som en gnu. Datorerna brakade och allt strulade, vi fick jobba som idioter och dessutom massor med dubbelarbete. Men nu börjar det lösa sig och fredagskvällen börjar nära sig.
Hoppas jag hinner hem till Jay Smith sjunger i Idol. Min favorit.

Blir en ensam fredagskväll framför tv. Förmodligen ensam lördag också.
Känner mig desperat efter ömhet och kärlek. Jag vill verkligen träffa någon nu. L var så snygg och så go i telefonen, jag blev verkligen betuttad i honom, och vi började planera både jul och nyår. Hur i hela världen kunde han ta ett återfall precis nu? Hur är det möjligt? Vad göra jag med killarna? Vad händer? Hur kan alla ta återfall bara efter att ha pratat i telefonen med mig? Eller är det slumpen?

Jag är en snäll tjej som är väldig glad och sprallig, jag vet inte vad jag kan ha gjort som blir så fel. De flesta säger att jag är den perfekta flickvännen, men ändå förblir jag singel, varför?
Jag förstår inte. De säger at jag ser bra ut, att jag har snygg kropp, rolig och trevlig och de killar som varit med mig säger att jag är grym i sängen, ändå är kärleken så svårt att finna?
Jag söker fel hos mig själv, försöker bli snyggare och bättre på allt, men jag vet inte längre vad jag ska ändra på. Jag är anpassningsbar och bråkar aldrig, kanske är jag för snäll och för tillgänglig?
Vad är det för fel på mig? Varför blir det så här?

Orkar inte klanka ner på mig själv mer, men jag vet att jag kommer göra det. Jag drar till mig struliga killar och jag antar jag dras till dom också. Men varför, det är inget jag gör medvetet iaf, jag hade ingen aning om att R var fd alkoholist och att L var fd missbrukare.
Börjar bli orolig för vad nästa dejt kan bli.

Ärligt talat så börjar jag tappa lusten, förra dejten med M blev ju avblåst bara någon dag innan han skulle komma, han bara försvann tre dagar innan. Så den dejten blev ju inte av men jag hann ju börja ladda mentalt och jag hade hunnit börja fixa hemma och så.
Sen dejten med L, då satt jag klar, sminkad och finklädd, städad lägenhet och ostbrickan klar, men han dök ju aldrig upp så efter nio timmar väntan, sminkade jag av mig och gick och la mig.
Jag kan ju inte påstå att mitt självförtroende och lusten till att dejta blev stärkt av detta.
Luften gick liksom ur mig, jag var så laddad och förberedd på dejt och sex dessa två tillfällen att jag nu bara känner mig tom.

Antar att allt har en mening, men vad är meningen med mitt liv?

Sinnesro