Söndag morgon
Såg att du var inne på Facebook i går morse, men du svarade inte på mitt svar. Gjorde ont att du inte kontaktade mig igen och det var jobbigt att se att du varit inne men ändå inte skrivit till mig eller lagt till mig som vän. Jag vet att det är kanske för mycket att begära, men jag hade byggt upp förväntningar och förhoppningar att vi skulle börja skriva till varandra och att jag skulle få ha dig hos mig snart igen.
Jag fick panik när du inte hade skrivit och jag grät och kände mig misslyckad, men sen lugnade jag ner mig. Du skrev till mig för en vecka sedan, det var ett stort steg. Du kontaktade mig och skrev babe och drog upp gamla fina minnen. Det hade du ju inte gjort om du inte ville ha kontakt med mig, efter 4 månader hade ju kunnat fortsätta dissa mig, men det gjorde du inte. Du kontaktade mig!
Varför glömmer jag de bra och vänder allt till dåligt? Jag borde vara världens lyckligast, du har ju äntligen hört av dig till mig och du kallade mig babe! Det är stort, jag är överlycklig och mått bra i en vecka, men nu börjar oron och rädslan ta över ibland. Du var inne i går och du skriv inget till mig.
Varför bygger jag upp sådana förväntningar och sandslott, varför har jag så brottom med att få din bekräftelse?
Du måste ju få ta detta i din takt, din nykterhet är viktigast, du måste få tillfriskna och ta en sak i taget. Nu har du kontaktat mig och du har bett om förlåtelse. Det är ett stort steg. Du har förmodligen nu sett mitt svar att jag finns kvar och att jag tycker om dig än. Nu kanske du behöver tid att smälta detta. Vad vet jag, det kan ju finnas många orsaker till att du inte skrev igår. Behöver ju inte alls ha med dina känslor för mig att göra. Kanske var det tiden som inte räckte till, internet som strulade eller att du helt enkelt inte viste vad du skulle skriva. Det måste ju inte betyda att du inte tycker om mig, för om du inte tyckte om mig skulle du inte hört av dig alls och framförallt inte skrivit babe och dragit upp gamla fina minnen. OM du inte ville ha mig hade du väl passat på att skrivit hej då på nåt sätt. Typ, jag önska dig lycka till i livet, bl.a. bl.a. , du är värd det bästa bl.a. bl.a.. Så brukar ni killar säga och jag vet att om du inte ville ha mig skulle du sagt nåt sånt du med. Något sorts farväl, men det gjorde du ju inte, tvärtom, du kallade mig babe och du frågade om jag mindes matchen vi var på.
Åh älskling. Snöstormen på studenternas när bajen tog sitt sm guld är det finaste minne jag har, trots att jag är djurgårdare, för jag stod i denna snöstorm med dig och du sa att du var såå kär i mig. Den dagen är bevarad i mitt hjärta för evigt.
Jag ber till gud att jag snart får höra din röst igen. Det är så tomt utan dig. Saknar dig så.
Längtar tills jag får träffa min terapeut, orkar snart inte mera. Det är så mycket som har hänt sedan hon gick på semester. Du tog bort mig på facebook, jag fick panik, grät, skar mig, skrek och ångesten var total, jag bröt mitt löfte att inte höra av mig, jag ringde och jag skickade sms till dig. Jag mådde piss länge men kravlade sakta upp ur gropen och sen när du hörde av dig förra veckan så blev jag så glad. Jag kom halvvägs upp ur den djupaste av gropar jag någonsin varit i. Det är så mycket jag vill prata med min terapeut om. Det är så mycket som kommit upp.
Ärren på min arm kliar och ibland syns dom så väl, lika så ärren på mina lår, men det är bara min vän G som vågat fråga vad jag gjort, jag ljög bra såklart så ingen vet, men jag undrar om inte G ändå anar, det har varit lite väl många gånger hon sett skärsår som jag bortförklarat.
Ikväll ska jag göra min första service, jag ska öppna mitt första al-anon möte, så jag har ansvaret att det blir ett möte idag, för det är jag som har nycklarna och det känns jätte bra att jag har vågat ta det ansvaret, tror jag ska boka in fler söndagar.
Ska bli skönt att komma till gruppen igen.
Får se vad jag gör av denna dag, väntar nästan bara på att åka iväg på möte. Sen blir det hem och sova för jag ska upp och jobba tidigt i morgon.
Men först al-anon möte idag och få lite ro i kroppen.
Sinnerso
