Jag försöker.
Jag försöker leva utan dig, men jag lever inte, jag bara överlever, en dag i taget.
Varit i E-tuna i helgen, hälsade på en vän och försökte komma bort, men du dök upp i mina tankar titt som tätt, men jag försökte vila från saknaden och sorgen av dig.
Var på fest på fredagen, massa killar som tyckte jag va läcker och det var kul och skönt att höra, dessvärre söp alla sig redlösa och jag bara tänkte att du är trots allt bäst.
Jag försökte flirta lite och försökte ge killar en chans, men hela tiden fick jag tecken från den högre makten att det är dig jag ska vänta på, det är ju dig jag älskar.
Om det är detta som erbjuds där ute så kan jag lika gärna vänta på dig i evigheter. Det enda de ville, va att supa och knulla och det är absolut inte i min smak. Jag byter ju knappats en nykter alkoholist mot en aktiv alkoholist så jävla knäpp är jag ju inte.
Nä du älskling, jag kommer nog vänta på dig ett bra tag till, så fortsätt du din behandling, du behöver inte oroa dig att jag ska försvinna, för en så länge så är du absolut den bästa av alla i världen.
Jag försöker släppa taget och ge mitt liv en chans, men allt jag tänker på är dig. Jag får tecken hela tiden om att det är dig jag ska vänta på. Åkte till E-tuna för att slippa alla minnen och det första jag möts av är skylten Hammarby och sen Hammarby Kyrka, sen kom låtar som påminde om dig och när några börjar prata födelsedagar så kommer vårat datum 7 feb upp på tal. Hela tiden kommer du upp. Jag försöker verkligen att inte tänka och minnas hela tiden utan leva och släppa taget, men du dyker upp i allt jag gör och allt jag tänker.
Läste ditt sms som du skickade för länge sedan när du varit ute och hade supit i 9 dagar, din ångest var total och du mådde så piss, du förklarade att du inte orkade prata men att du skulle höra av dig när du var nykter igen. Så dåligt som du mådde efter 9 dagar, det påminde mig om hur otroligt dåligt du måste må nu och hur svårt det måste vara för dig att höra av dig, nu när du varit borta i 4 månader.
Jag förstår dig så väl ibland, men ibland förstår jag ingenting.
När jag är inne på Facebook och ser att du inte är min vän längre så hugger det i mitt hjärta, jag kan inte acceptera det, det gör så ont. Men jag hoppas och tror att det finns en förklaring, du är en underbar kille och det vet jag, du skulle aldrig vara elak mot mig med flit. Det bara måste bero på ditt mående, det kan inte vara av fri vilja du sårar mig så här, det bara kan inte vara det.
Min bror och hans familj har fortfarande valt att inte ha någon kontakt med mig, de vill att jag ska rycka upp mig.
De har frågat om mig och de har fått veta att jag är besviken på dom, de vet att jag mår piss och går i terapi och de vet att du är på behandlingshem, Men de väljer ändå att inte ha kontakt med mig, de tycker jag ska rycka upp mig.
Hur tänker de? Vem avgör när jag är tillräckligt lycklig för att få ha kontakt med dom? Vem är lycklighets barometern? Jag får tydligen bara höra av mig till dom när jag mår bra och är lycklig, kanske får jag inte höra av mig förrän jag är gift och har barn? Vem bestämmer och avgör att jag är tillräckligt lycklig för att få vara med min familj?
Vill jag ha kontakt med en familj som inte tycker om mig för den jag är utan bara när jag är lycklig och mår bra? Varför stänger dom mig ute, när jag behöver dom som mest?
Den dagen du är i min famn igen så behöver jag ingen, bara dig i min famn är vad jag vill ha. Med dig är jag hel och dom som inte stöttar mig när du och jag mår dåligt på varsitt håll behöver ju inte vara i min närhet när jag är lycklig heller. Nä älskling, jag måste börja rensa bland mina nära och kära. Det ska vara städat och klart i mitt liv när du kommer tillbaka,
Jag försöker verkligen att inte deppa ihop och sakna ihjäl mig, men det är svårt älskling. Du finns överallt. Jag älskar dig fortfarande med hela mitt hjärta.
Sinnesro
