ACoA

Igår va jag på mitt första Acoa möte. Det va ett ganska stort möte och intressant med alla nya delningar. Acoa är ett möte likt AA men för vuxna barn till missbrukare eller andra dysfunktionella familjer. Kan nog bli givande möten men första gången är man ju lite blyg och sen var det ju arbetsmöte så mycket tid gick till det.
Tror du också borde gå på sådana möten älskling, du har ju haft en väldigt tuff barndom. Bara ett tips, men självklart är din nykterhet viktigast och måste gå först. Jag hoppas att vi en dag kan gå tillsammans på alla olika möten och konvent.

Min mobiltelefon börjar strula, den stänger av sig själv titt som tätt. Jag får panik och ångest. Tappar kontrollen och svettas. Låter urfånigt, jag vet, men jag får panik. Jag tycker det är jätte jobbigt att köpa ny mobil och installera om mig, jag vill ha det som jag har det liksom, dessutom är denna telefon full av alla dina underbara sms och korten på oss.
Jag vill inte ha en ny mobil, jag vill ha denna mobil, denna mobil är det sista jag har kvar av dig, Jag får panik älskling, jag vill kunna läsa dina sms när det är som tyngst. Jag har verken tid, råd eller ork att köpa ny telefon och försöka acceptera att dina sms inte är kvar. Jag bara orkar inte detta just nu, jag vill att telefonen ska bli hel igen, orkar inte, vill inte, fan får panik.

Jag vågar inte köpa en iphone eftersom jag tror jag kommer bli knäpp om jag har tillgång till facebook och msn m.m. ständigt. Hur ska jag kunna koppla av och inte ha kontroll om jag ständigt kan kontrollera? Nej jag är nog inte redo för en iphone. Inte så länge du inte är i mitt liv iaf.

Men jag har varit duktig idag också, jag klarar mig jävligt bra ensam, praktiskt iaf. Luftade däcken idag och kollade oljan i bilen och upptäckte att det behövdes fyllas på. Köpte olja och fyllde på den. Så nu kan jag det också.
Nya bilen kommer inte än på ett tag, men det gör inte så mycket, då har jag tid att förbereda mig på separationen av den gamla bilen.

Allt i mitt liv är rörigt just nu. Alla mina konstiga och sjuka sidor kommer upp. Men jag har inte skurit mig på ett tag iaf. Jag äter mat och i helgen drack jag till och med alkohol för första gången på jätte länge. Jag tog ju några öl i Tunisien i maj, sedan dess har jag inte druckit en droppe. Men i helgen drack jag. Jag drack ca 9 cider /alkoläsk, men kände inte av det ett dugg, alla de andra söp sig dyngraka så jag gick över till att dricka kaffe. Det var skönt att veta att alkoholen inte gav mig ångest, jag va okej, men jag tål fortfarande otroligt mycket mer än mina vänner så jag ska nog skita i alkoholen. Kommer du tillbaka till mig så tänker jag absolut bli nykterist. Finns ingen anledning att ha alkoholen kvar om du är i mitt liv. Jag har bestämt mig, inte en droppe kommer in i vårat hem om du nu vill ha ett “vårat hem” med mig.

Ska resa bort i helgen, jag vet inte om jag egentligen vill, men jag behöver väl komma bort antar jag och jag måste ju göra något av min semester även om du inte är här och kan dela den med mig.
Åker till Karlsborg och Linköping och hälsar på vänner. Bara par och åter par så det kommer bli tomt utan dig som vanligt. Och det kommer bli enormt tråkigt och tomt med 3 timmars bilkörning ensam. Men jag ska överleva det också.

Undrar vad du gör nu? Undrar om du tänker på mig? Kan inte sluta grubbla och fundera på hur du tänker och hur du vill ha det. Du säger ju inget till mig. Tystnaden är värst, den gör mig galen, jag vet ju inte om det är värt att hoppas och tro på dig. Kanske har du dumpat mig för länge sedan? Men jag kan inte gå vidare när jag inte vet.
Folk har svårt att gå vidare när de inte har en kropp att begrava, även om de har hur mycket bevis på att personen är död som helst så kan de inte gå vidare, jag förstår dom mer än väl.
Jag kan inte gå vidare, du lever, det vet jag och jag vet att du är sjuk. Men jag vet inte om du inte vill ha mig längre och om allt du sa och lovade faktiskt fortfarande gäller.
Du sa ju att du inte kunde höra av dig när du skäms och mår dåligt. Jag tror på det du sa och jag hoppas att du fortfarande har känslor kvar för mig men att det är din sjukdom som gör att du inte hör av dig. Men jag vet inte. Jag bara tror och hoppas. Jag försöker gå på min magkänsla och hoppas att den är rätt. Att du vill ha mig.

Jag försöker ta en dag i taget, men tårarna kommer ibland och saknaden finns i mitt hjärta jämt. Det känns så overkligt att det gått över 4 månader sedan jag hörde din röst och va i din famn. Jag hoppas jag snart får vara hos dig igen. Du fattas varje sekund.

Sinnesro.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0